Konst på café i regn

Nej, jag hade inte missat tåget. Jag var hungrig och befann mig mitt emellan dagens två besöksmål i Uppsala. Det regnade.

Höganäsparken och kolonilotterna där, ligger alldeles intill min mammas äldreboende. Hos henne hade jag först hämtat nycklar, efter en regnig promenad från stationen. Tur att jag tog paraply!

Broströms café ligger alldeles bakom järnvägsstationen i Uppsala. Den passerade jag igen på väg till mammas gamla lägenhet. Hon hade bett mig hämta lite grejer. Innan jag gick vidare till lägenheten var det dags för lunchpaus. Jag visste att det kunde bli svårt att försöka hitta det hon ville ha bland alla hennes saker. Så jag behövde energi inför jobbet.

”My body is my party” stod det på en av tavlorna inne på caféet. Jag festade med dagens fisksoppa, sallad och rostat surdegsbröd. Kaffet smakade bra. Konsten inne på caféet brukar variera. Lamporna med skärmar av gamla kartor har hängt där ett bra tag. Jag gillar dom. Vad sägs?

 Och här är den utställande konstnärens presentation:

Tack vare den välmatade pausen orkade jag mycket: Leta upp en hel del grejor. Ge upp hoppet om att hitta allt (brukar vara det svåraste).Ta det jag hittat till mamma på boendet. Delta i anhörigträff med underhållning & information. Och visa mamma grejorna, sitta på sängkanten hos henne när hon lagt sig, innan det var dags för hennes kvällsmedicin.

My body is my party? Yes, please!

#blogg100

Annonser

Söndagkväll betyder återvinning

Det slår aldrig fel. Om jag går till återvinningsstationen på söndagkvällen är där fullt av andra personer. Det verkar vara en vanlig ritual att avsluta helgen med en promenad hit. En liten meditation över livets kretslopp.

En av de andra damerna som slänger plastburkar hävdar att de kommer att brännas upp. Hon påstår att det bara är för syns skull som det finns särskilda kärl för plasten. Det stämmer inte och jag försöker förklara det för henne, utan att riktigt veta om hon lyssnar. För den läsare som vill veta mer kanske den här länken är intressant:http://www.xn--tervinningstockholm-zwb.se/atervinningsprocessen/atervinning-av-plast/

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Just därför går jag ett extra varv runt kvarteret på väg hem från återvinningen och fyller näsborrarna med syrendoft. Ah!

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Tidens tand

En ny månad börjar idag. Den månad jag föddes, som jag tycker så mycket om och samtidigt känner vemod inför; hur tiden går. Bilden föreställer en fossil jag har på fönsterbrädet. En påminnelse om ett längre tidsperspektiv, som tröstar mig lite: Att just min existens bara är en del av en lång kedja av liv. Jag har suttit med mitt pappersarbete inför deklarationen nu på eftermiddagen. Innan dess, gick vi en solig långpromenad i Liljansskogen. Vi kunde sitta ute och äta.

 Harpaviljongen är ett av våra favoritställen och personalen hejar ofta glatt när vi kommer. Under lunchen pratade mitt sällskap om förestående eller pågående pension. För mig dröjer det något tiotal år, men jag har många äldre vänner och bekanta. Deras samtal väcker mina funderingar över tidens gång.

 Jag föreställer mig tidens tand. Hur den biter av och tuggar sönder allt till mindre bitar efterhand. Och att bitarna till slut smälts, spottas ut och formas om till något helt nytt, i ett evigt flöde.

#blogg100

Rundan

Vi är nog många som har våra rundor. Den där alldeles lagom långa promenaden på sisådär en halvtimme. När det är dags att rasta sig, få luft och ny energi. Just den här rundan blev en vana för många år sen. Min kurskamrat och jag träffades då hos mig för att jobba med vår C-uppsats. Det var i mitten av december. För att hinna få lite dagsljus under eftermiddagen behövde vi komma iväg ut på Gärdet. Rundan behövde vara tillräckligt lång för att ge den effekt vi eftersträvade, men tillräckligt kort för att vi lätt skulle kunna fortsätta jobba där vi slutade, när vi kom tillbaka. Den fungerar fortfarande på det sättet, när jag arbetar med något hemma. Det finns massor av fina promenadvägar där jag bor. Men ibland vill jag inte bli för uppslukad av omgivningen och slippa tänka på vilken väg jag går. Så var det idag. Även om det var mulet var det fint att se himlen, gräset och träden under rundan.

#blogg100

Med ögon känsliga för grönt

Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.

 I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA

Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:


#blogg100

I den japanska trädgården

  I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder. 

Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.

När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress. 

En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.

  
#blogg100

I buren

  Igår var jag en vända i Uppsala igen, hos mamma. På hennes äldreboende har de höns. Tyvärr har de fått stanna i sin bur på sista tiden. En rovfågel – duvhök kanske – stryker förbi. Vid stigen som går runt huset ligger en hög med fjädrar. Vi tror den ligger där efter en fågel som höken tagit. Ibland känner man sig som ett djur i bur. Så här på våren när naturen vaknar till liv, vaknar en lust att flyga iväg på äventyr. Mamma och jag får nöja oss med att låta vår fantasi och våra röster flyga. Vi sjöng vårsånger under promenaden runt huset: ”Till min syster” och ”Vårvindar friska”.

#blogg100

Återseende

  
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.

#blogg100

Söndagspromenad med Aska

  
Söndag betyder i allmänhet promenad. Sedan många år tillbaka har vi etablerat vanan att promenera några timmar och fika i anslutning till det. När en i gänget skaffade hund, cairnterriern Aska, förändrades mönstret bara lite grann. Utbudet av fik blev något mindre. Vi går numera ganska ofta på hundcafé och fikar annars gärna utomhus. Idag valde vi Rosendahls trädgårdscafé som avslutning på en Djurgårdsrunda. Aska uppförde sig ovanligt väl och skällde bara några gånger på andra hundar. Hon hade kanske saknat oss när vi var i Florida. Vår lilla söndagsflock var samlad igen och hon fick vara centrum i den.

#blogg100