Digital närvaro eller frånvaro?

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Från att uthärda till att fira

  För många år sen, då jag nyss fyllt tjugo år, träffade jag på Osho’s dynamiska meditation. Jag hade tränat Hatha yoga något år och var dedikerad till den träningen. Så pass att jag åkte från Uppsala till Stockholm en gång i veckan för att öva med min lärare Carlos. I yogan var det allvarligt och jag uppfattade att många svårigheter skulle uthärdas, tolereras. På meditationscentret i Uppsala, där Osho’s lärljungar samlades för att meditera, var det en helt annan, mer uppsluppen stämning. Jag smittades av glädjen där och fick lära mig att ha en lekfull attityd till meditation. Och genom det förändrades min attityd till hela livet. Mer celebration – att fira – och mindre tolerans – att uthärda. För att uppleva djup glädje behöver vi få uppleva djup sorg. Samtidigt behöver vi få kunna vara flamsiga och ytliga emellanåt. Våra uttryck varierar hela tiden. Och vi behöver inte nöja oss med att andra tolererar oss. Det finns sammanhang där vi firar livet; celebrerar våra möjligheter, genom att tillåta alla färger och former att vara. Jag söker upp och vårdar sådana sammanhang; ser hur de växer!

Som i Laleh’s låt ”Bara få va mig själv”:

http://youtu.be/tzln6GO4yHY
#blogg100

Tack för dansen!

   
Bilderna är tagna strax efter kvällens pass med chakradansmeditation på Urban Om.

 http://www.urbanom.se/ 

Passet hade som fokus pannchakrat eller tredje ögat, med vars hjälp både visioner och illusioner skapas och det leddes av Swami Anibadh. Honom har jag känt i många år och jag uppskattar hans sätt att leda danspassen. Kvinnan som står bredvid honom heter Christina Nilsson och sysslar också – bland annat – med dans. Hon gillade en av låtarna så mycket att hon kom upp efteråt. Just då hade jag bett Anibadh att få ta en bild. Under själva meditationen är vi helt inriktade på dansen. Då passar det inte att ta bilder. Så jag tänkte att direkt efteråt skulle fungera, för att fånga lite av känslan på bild. Anibadh föreslog att jag skulle låta någon mer vara med och Christina,  som redan stod där, tackade ja. Tack för dansen!

#blogg100

I den japanska trädgården

  I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder. 

Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.

När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress. 

En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.

  
#blogg100

Moln

  ”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något. 

Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat. 

Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema. 

Och även en värmländska:

”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.

Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.

Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.” 

Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam. 

Tillbaka i vardagen

  Efter en resa är min tvättkorg oftast full. Så även denna gång och tvättstugan fick besök under några timmar. Hushållsarbete har en lugnande effekt på mig. Upprepningen av arbetsmoment och den intima känslan av att vårda mina tillhörigheter känns behagliga. De som hävdar att vi älskar våra saker för mycket, har missförstått något, tror jag.

Det är inte kärleken till sakerna som är problemet. Istället är det begäret efter fler och nya saker eller rädslan att förlora dem vi äger,  som skapar svårigheter. Kärlek kan riktas åt alla håll, både mot levande varelser och döda ting. Överallt där kärleken får ta plats, skapas skönhet och ordning. Så och i tvättstugan.

#blogg100

Dans som meditation

  När jag var ung, för många år sen, upptäckte jag möjligheten att utöva yoga och meditation. Jag blev mycket glad, när jag förstod att dans, som jag älskade redan då, kan vara en form av meditation. Efter alla dessa år är dansen fortfarande en källa till glädje. Jag upptäcker nya aspekter av övandet varje gång jag ger mig hän. Som mystikerna säger: ”Dansa tills dansaren försvinner och bara dansen blir kvar!”

#blogg100

En särskild klocka

  Klangen av klockor fascinerar mig: En Gong-Gong, kyrkklockor, klangskålar och bjällror, Michael Oldfields stycke Tubular Bells. Klockan på bilden köpte jag vid mitt enda, allt för korta, besök i Japan. Under några timmar kunde jag då gå runt i ett zen kloster, tillsammans med andra turister. Den har fått inleda meditationsstunder, vid alldeles särskilda tillfällen. I vanliga fall hänger den i mitt sovrumsfönster, som en sorts amulett. Den har en spröd och ren, ganska lång klang. 
#blogg100