Digital närvaro eller frånvaro?

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Vända mot solen

Det är fortfarande ovant och samtidigt skönt att sitta ute i kortärmat och äta lunch. Jag vänder framsidan av min kropp mot solen; som en av blommorna känner jag mig. Mitt lunchsällskap är två kvinnor och en man, som liksom jag dansat en timme i ”Let Go” – lunchmeditation på yogastudion Urban Om. Fulla av endorfiner sitter vi efteråt i trädgården på Centralbadets gård och njuter av Ecobarens goda mat.


 När jag tittar mig i spegeln senare på eftermiddagen, ser jag att solen gett mig en djupare färg.
#blogg100

Från att uthärda till att fira

  För många år sen, då jag nyss fyllt tjugo år, träffade jag på Osho’s dynamiska meditation. Jag hade tränat Hatha yoga något år och var dedikerad till den träningen. Så pass att jag åkte från Uppsala till Stockholm en gång i veckan för att öva med min lärare Carlos. I yogan var det allvarligt och jag uppfattade att många svårigheter skulle uthärdas, tolereras. På meditationscentret i Uppsala, där Osho’s lärljungar samlades för att meditera, var det en helt annan, mer uppsluppen stämning. Jag smittades av glädjen där och fick lära mig att ha en lekfull attityd till meditation. Och genom det förändrades min attityd till hela livet. Mer celebration – att fira – och mindre tolerans – att uthärda. För att uppleva djup glädje behöver vi få uppleva djup sorg. Samtidigt behöver vi få kunna vara flamsiga och ytliga emellanåt. Våra uttryck varierar hela tiden. Och vi behöver inte nöja oss med att andra tolererar oss. Det finns sammanhang där vi firar livet; celebrerar våra möjligheter, genom att tillåta alla färger och former att vara. Jag söker upp och vårdar sådana sammanhang; ser hur de växer!

Som i Laleh’s låt ”Bara få va mig själv”:

http://youtu.be/tzln6GO4yHY
#blogg100