Söndagkväll betyder återvinning

Det slår aldrig fel. Om jag går till återvinningsstationen på söndagkvällen är där fullt av andra personer. Det verkar vara en vanlig ritual att avsluta helgen med en promenad hit. En liten meditation över livets kretslopp.

En av de andra damerna som slänger plastburkar hävdar att de kommer att brännas upp. Hon påstår att det bara är för syns skull som det finns särskilda kärl för plasten. Det stämmer inte och jag försöker förklara det för henne, utan att riktigt veta om hon lyssnar. För den läsare som vill veta mer kanske den här länken är intressant:http://www.xn--tervinningstockholm-zwb.se/atervinningsprocessen/atervinning-av-plast/

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Just därför går jag ett extra varv runt kvarteret på väg hem från återvinningen och fyller näsborrarna med syrendoft. Ah!

Annonser

Nässlor

Vi fick nässelsoppa igår. Det är precis rätt tid att plocka dem nu, när de fortfarande är späda. Senare på säsongen innehåller nässlorna ett ämne, som kan irritera njurarna, står det på Wikipedia.

Ett annat användningsområde för nässlor (även det enligt Wikipedia) fascinerade mig när jag var liten. Det går att bearbeta, spinna och använda fibrerna till tyg, ibland genom att blanda in lin. Det tunna tyget gjort av nässelfiber kallas nättelduk.

I en saga om en prinsessa med sju bröder förvandlas de till svanar av en häxa. De räddas av sin syster. Hon plockar nässlor, spinner garn av dem och väver ett tyg. Det syr hon skjortor av, för att slutligen trä dem på svanarna och häver på så sätt förtrollningen. Den minste broderns ena ärm hinner aldrig bli färdig, så han behåller lite vingpennor på ena sidan. En fantasieggande bild!

Här är ett recept på nässelsoppa:

Skölj 2 liter nässlor i flera vatten.

Koka upp 1 liter vatten och 1 tsk salt.

Lägg i nässlorna.

Koka under lock 5 min.

Ta upp nässlorna (spar spadet), kör dem i mixer och slå på så mycket av kokvattnet som mixern klarar.

Lägg i 1 buljongtärning, 3 msk vetemjöl och 1 msk smör.

Mixa allt.

Häll tillbaka i kastrullen och låt soppan sjuda en stund.

Smaka av vitpeppar och en nypa salt.

#blogg100

Solbadarna i backen (och i båsen)

Överallt har de dykt upp, solbadarna. Som vårblommor pryder de gräsmattorna i backen upp mot Kampementet. Det är kanske bara någon dag till vi kan njuta av värmen den här gången. 

Så tunn en människas hud är! Den behöver både solljus och svalkande skugga. Vi vill få färg, bli vackra för varandra. 

På väg in i porten från cykelturen i solen, träffar jag en av mina grannar. Hon berättar om sitt besök på utlämningsstället för DHL, som finns Solexpress’ lokaler, grannskapets solarium med självbetjäning. Min granne skulle hämta ut ett paket där. Det fanns en stor box med paket i. Den öppnades med en särskild tillfällig kod, fungerade också den med självbetjäning. 

Trots värmen och solen utomhus, var det fullt av folk inne i båsen, i själva solariedelen av lokalen, berättade min granne. De hade dörrarna öppna för få luft och hettan från apparaterna vällde ut från båsen. Vi spekulerade i hur det kom sig. Många människor kanske inte vågar visa sig utomhus innan de fått färg och ”solar” därför inomhus först. Även en dag med ett så härligt väder. Vilken absurd värld vi lever i!

#blogg100

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Vid Ulva kvarn

Vi åkte till Uppsala idag. Mamma hängde med oss i bil till Ulva kvarn, en gammal favorit. En bit norrut på slätten längs Fyrisån ligger den, omgärdad av jordgubbsodlingar. Där finns ett vattenfall, små forsar, många vackra gamla byggnader, ett café och hantverksbutiker. Vi hittade en bänk, där vi kunde betrakta familjer med barn som plaskade i strandkanten. Sen åt vi glass på caféet och slog oss i slang med de som satt vid bordet intill. Det visade sig att de bodde grannar med några av mammas bästa vänner. Efter ett livligt samtal tog vi omvägen förbi en mataffär där mamma köpte halstabletter och godis. När vi kom tillbaka till hennes vårdboende, kunde vi skiljas lika nöjda allihop med vår eftermiddag tillsammans.

#blogg100

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100

Vända mot solen

Det är fortfarande ovant och samtidigt skönt att sitta ute i kortärmat och äta lunch. Jag vänder framsidan av min kropp mot solen; som en av blommorna känner jag mig. Mitt lunchsällskap är två kvinnor och en man, som liksom jag dansat en timme i ”Let Go” – lunchmeditation på yogastudion Urban Om. Fulla av endorfiner sitter vi efteråt i trädgården på Centralbadets gård och njuter av Ecobarens goda mat.


 När jag tittar mig i spegeln senare på eftermiddagen, ser jag att solen gett mig en djupare färg.
#blogg100

Tidens tand

En ny månad börjar idag. Den månad jag föddes, som jag tycker så mycket om och samtidigt känner vemod inför; hur tiden går. Bilden föreställer en fossil jag har på fönsterbrädet. En påminnelse om ett längre tidsperspektiv, som tröstar mig lite: Att just min existens bara är en del av en lång kedja av liv. Jag har suttit med mitt pappersarbete inför deklarationen nu på eftermiddagen. Innan dess, gick vi en solig långpromenad i Liljansskogen. Vi kunde sitta ute och äta.

 Harpaviljongen är ett av våra favoritställen och personalen hejar ofta glatt när vi kommer. Under lunchen pratade mitt sällskap om förestående eller pågående pension. För mig dröjer det något tiotal år, men jag har många äldre vänner och bekanta. Deras samtal väcker mina funderingar över tidens gång.

 Jag föreställer mig tidens tand. Hur den biter av och tuggar sönder allt till mindre bitar efterhand. Och att bitarna till slut smälts, spottas ut och formas om till något helt nytt, i ett evigt flöde.

#blogg100

Med ögon känsliga för grönt

Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.

 I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA

Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:


#blogg100

Vårkonsert

  En vän sen många år sjunger i kör. Den heter Vox Media; ett passande namn för en personalkör vars medlemmar arbetar på SR, UR och SVT. Under året ger de flera konserter. Jag brukar gå och lyssna på dem, om jag kan. 

Vårens konsert hölls i Norska kyrkan nu ikväll och hade temat ”Från Beatles till Bach”. Alla musikstycken som kören sjöng, var skapade av någon vars namn började på B.”Bara B:n” (som ju också på ett fyndigt sätt anknyter till våren) var underrubriken på konserten. 

Sista låten var en fin låt om vänskap, av Björn och Benny i ABBA. Då klev kören ut i kyrkan och stod runt oss i publiken. Sången strömmade emot oss från alla håll. En fin avrundning!

Och på vägen hem passerade jag Kungsan där körsbärsträden blommar för fullt. Många stannade för att fotografera. Ljuset var fantastisk, men svårt att fånga med bara mobilkameran. Min hand är med på den nedre bilden för att skärma av ljuset bakom blomman. Det kändes lite högtidligt att hålla i den. Som en japansk vårceremoni.  

 
#blogg100