Skuggor och dagrar

En så här varm dag är det riktigt skönt inne i vårt trapphus. Jag har haft tvättstugan på förmiddagen och rört mig upp och ner i huset. Vi bor på sex trappor och tvättstugan är i bottenvåningen. Lite grann har jag varit ute, på gården, balkongen och en promenad till affären. Det fick räcka idag.

Jag har alltid känt mig ambivalent inför att vara inomhus när det är fint väder ute. Särskilt när det är över 22-25 grader varmt. Då gillar jag ofta att hålla mig i skuggan eller inomhus, även om jag också solar emellanåt.

När jag var liten älskade jag att läsa böcker. På landet under sommarlovet kände jag mig mera ostörd inomhus. Den känslan kommer lätt tillbaka när det är varmt och jag inte har några tider att passa. Fast nu börjar det bli dags att laga middag!


#blogg100

Annonser

Digital närvaro eller frånvaro?

Uppdatering 20170912:

När jag lade ner min firma vid årsskiftet 2016-17 släckte jag också hemsidan jag skriver om här. 

Än så länge får inlägget ligga kvar som ett minne.

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Kvällens TV-tips

En TV-serie som vi tittar på hemma hos oss, är Grace och Frankie. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa, så man kan lätt se flera i rad, när andan faller på, som ikväll.

Säsong två har nyligen kommit på Netflix. Det är kul att se när två kvinnor i sjuttioårsåldern; Jane Fonda, som spelar Grace och Lily Tomlin, som spelar Frankie, får ta så mycket plats i rutan. Deras karaktärer går igenom en hel del under seriens gång och det är ömsom roligt, ömsom mer dramatiskt. 

Serien Vänners skapare, veteranerna Marta Kauffman och Howard J. Morris, står bakom manuset, läser jag på nätet. Mycket av historien i första säsongen byggde på förvecklingar, som uppstår när Grace och Frankies äkta män kommer ut som ett homosexuellt kärlekspar, i det allra första avsnittet.

 Nu i andra säsongen fördjupas alla bihistorier och vi får följa fler olika karaktärers öden. Hemma hos oss har vi inte tröttnat än. Så det är tur att det än så länge finns fler avsnitt kvar, som vi kan se en annan dag.

#blogg100

I bastun på Urban Om

En sån här regnig dag är det inte bara meditationsövningen som lockar mig att gå till yogastudion. Bastun och duschrummet på Urban Om, när det är lite glesare befolkat, t.ex innan kl sju på kvällen, värmer själen. I omklädningsrummet för damer finns fina detaljer, som en speciell bassäng att tvätta fötterna i om det behövs, innan övandet. En bild på Kali, den kraftfulla och mystiska gudinnan, som dansar grensle över en liggande man. Bilden får en gullig prägling av att bakgrunden är rosa och mannen så knubbig. Spegeln har snidade träblommor i ramen.
Det finns hudkräm att smörja in sig med och tavlor med tänkvärda citat att begrunda. 

Jag funderar ibland över kroppsidealen och ungdomskulten i modern yoga. Den sista bilden från omklädningsrummet är en skön motvikt.

#blogg100

Läs poesi!

 Ikväll är jag ganska trött efter två intensiva arbetsdagar. Jag undrar vad jag ska blogga om. Så tittar jag i min bokhylla och ser en gammal favorit från förr: Ann Smith’s Sinnlighetens tecken. I hennes dikter hittade jag som tonåring ord för mina känslor. Värmen och närvaron i njutningsfulla beskrivningar av möten mellan människor i hennes dikter, hjälpte mig att våga leva lite mer. Att läsa dem piggar upp!

Bokomslaget i svart och rött.

Ännu en dikt ur boken…

#blogg100

Arbete i en oas

Ordet arbete kan framkalla så många associationer. Idag hörde jag det beskrivas som en oas. Och platsen där jag arbetar ligger verkligen inbäddad i grönskande träd och blomster; just som en oas. 

Av en mästare på meditation, hörde jag för länge sedan arbete beskrivas: Han kallade det först och främst ”en förevändning för att vara tillsammans”. 

I arbetet organiserar vi utbyte av hjälp, stöd och erfarenheter. Vi delar glädje och sorg; smärta och njutning; nytta och nöje. Det kallas tjänster och ibland varor eller produkter. Långt innan det fanns pengar eller branscher, arbetade mänskligheten.

Frågan är hur de första människorna delade upp sina sysslor. De gjorde det nog inte på samma sätt som vi, i alla fall. Kanske gladdes de åt vad de kunde åstadkomma, kanske deras mödor skapade oaser?

Och kanske är arbetet vi utför idag en fortsättning på deras skaparkraft?

#blogg100

Söndagkväll betyder återvinning

Det slår aldrig fel. Om jag går till återvinningsstationen på söndagkvällen är där fullt av andra personer. Det verkar vara en vanlig ritual att avsluta helgen med en promenad hit. En liten meditation över livets kretslopp.

En av de andra damerna som slänger plastburkar hävdar att de kommer att brännas upp. Hon påstår att det bara är för syns skull som det finns särskilda kärl för plasten. Det stämmer inte och jag försöker förklara det för henne, utan att riktigt veta om hon lyssnar. För den läsare som vill veta mer kanske den här länken är intressant:http://www.xn--tervinningstockholm-zwb.se/atervinningsprocessen/atervinning-av-plast/

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Just därför går jag ett extra varv runt kvarteret på väg hem från återvinningen och fyller näsborrarna med syrendoft. Ah!

Över bron

Efter jobbet, tidigt ikväll, hamnade jag på Västerbron. Jag hade gjort ett ärende på Hornsgatan och hade ingen lust att sätta mig tunnelbanan eller bussen hem. Det är en särskild känsla att gå över bron med vinden i håret och se ut över grönskan, staden och vattnet. Ungefär halvvägs kom en klunga joggare med coacher längst fram och bak ifatt mig. De sprang inte så jättefort, skulle tydligen ända till Stadion. Jag hängde på dem en del av sträckan över bron och det var kul att springa i takt med en massa andra. Eftersom mitt knä inte är så bra och jag hade helt platta skor, höll jag bara på tills det började ta emot lite grann. Jag hade roligt i alla fall och det tror jag joggarna också hade. Idag har jag sett hur lätt det är att bygga broar mellan människor, med rätt intention. Och jag har lyssnat om och om igen på det italienska bidraget till ESC – No degree of separation  https://open.spotify.com/album/4klc3PR7Sg81ofnWPn5sbg – som ett ”soundtrack of my life”.
#Blogg100

Iscensättning

Har du hört talas om Instagram-husbands? När samlivet inriktas på att hitta bilder som passar att visa upp på kontot. Som här: http://instagramhusband.tumblr och här https://youtu.be/fFzKi-o4rHw

I min iver att kommunicera i alla möjliga (och snudd på omöjliga) medier, började jag tidigt att lägga upp foton på nätet. Innan smartphones slog igenom på bred front, hade jag en mobiltelefon från Sharp, som – just då jag köpte den – gav bäst bildkvalitet av alla mobilkameror på marknaden. I början höll jag mig mest till semesterbilder, kanske en och annan blomma. Motiven utökades efterhand till mer vardagliga situationer. Så småningom har mobilen börjat komma fram hela tiden. Nästan vilken aktivitet som helst kan helt plötsligt börja styras av bildvinklar och ljus. Det blir störande till slut, både för ”modeller” och ”fotograf” om hela livet ska iscensättas på det viset. Jag tränar därför på att avstå från att göra det för ofta.

Å andra sidan gillar vi båda att fotografera och att titta på bilder. Bilden nedan tog jag i den japanska trädgården i Springfield, Missouri, för ganska exakt fem år sedan. Den får bli dagens avrundning.


#blogg100

Han är hemma nu

Det här är vardag på många sätt och ändå inte. Min man reser mycket i sitt jobb. Han är ofta i USA några veckor, flera gånger per säsong. Oftast reser han till Springfield, Missouri. 

Där bodde vi också tillsammans knappt ett år, under 2010 till 2011. Vi har gemensamma vänner där sen dess. I höstas återvände jag för första gången och träffade dem igen, under Thanksgiving.

Den här gången har min man varit borta i knappt två veckor. Han planerade resan, så att vi skulle kunna fira Valborg tillsammans, eftersom han var bortrest förra året. När vi är borta från varandra hörs vi via FaceTime eller Skype. Jag äter, sover, går ut och kommer hem -planerar min fritid -utan hänsyn till någon annan. 

Nu väntar några dagar när vår respektive dygnsrytm inte stämmer. Jag får sluta bre ut mig lika mycket i lägenheten. Och vi kan kramas!

#blogg100