Kvällens TV-tips

En TV-serie som vi tittar på hemma hos oss, är Grace och Frankie. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa, så man kan lätt se flera i rad, när andan faller på, som ikväll.

Säsong två har nyligen kommit på Netflix. Det är kul att se när två kvinnor i sjuttioårsåldern; Jane Fonda, som spelar Grace och Lily Tomlin, som spelar Frankie, får ta så mycket plats i rutan. Deras karaktärer går igenom en hel del under seriens gång och det är ömsom roligt, ömsom mer dramatiskt. 

Serien Vänners skapare, veteranerna Marta Kauffman och Howard J. Morris, står bakom manuset, läser jag på nätet. Mycket av historien i första säsongen byggde på förvecklingar, som uppstår när Grace och Frankies äkta män kommer ut som ett homosexuellt kärlekspar, i det allra första avsnittet.

 Nu i andra säsongen fördjupas alla bihistorier och vi får följa fler olika karaktärers öden. Hemma hos oss har vi inte tröttnat än. Så det är tur att det än så länge finns fler avsnitt kvar, som vi kan se en annan dag.

#blogg100

På väg till festen 

Vi är äntligen på väg till festen. En vän, som jag träffade på sjukgymnastutbildningen fyller jämna år. Jag har återigen glömt att planera bloggandet. Maken har tackat ja till att medverka på bild. Han retas med mig genom att fota mig och lägga upp det på Fejjan. Bilden blev ju bra 🙂

 Livet, kärleken och vänskapen – värda att firas – hur de än tar sig uttryck!


#blogg100

ACT-institutet

Det här är en av mina förebilder och inspirationskällor: 

Graciela Rovner, ACT-trainer, medicine doktor i rehabiliteringsmedicin och fysioterapeut med specialistkompetens inom smärtrehabilitering. Hon har precis startat ACT-institutet och jag pratade med henne om det idag.

ACT betyder Acceptance and Commitment Therapy och brukar ibland kallas tredje vågens KBT. ACT handlar om att agera på ett pragmatiskt sätt och göra det som funkar. Syftet med det är att kunna vara den jag vill vara. Det handlar om att välja riktning och ett sätt att agera (bete oss) så vi kan fortsätta att växa och utvecklas även när vi möter svårigheter. För att välja riktning behöver vi identifiera vad det är som är viktigast för oss. Jag brukar fråga mig: Varför är jag här? Vad handlar mitt liv om? Vad vill jag lämna efter mig?

Tack vare peppning från Graciela kom jag förra sommaren iväg till Berlin där den stora världskonferensen ACBSWC hölls. Där möts behandlare och forskare inom ACT. Förra årets konferens hade även världsnamn inom mindfulness (Richard Davidsson), global hälsa (Vikram Patel) och positiv psykologi (Barbara Fredrickson) som talare. I år, när konferensen hålls i Seattle, vet jag att grundaren av DBT, dialektisk beteendeterapi (Marsha Linehan) och pionjären inom forskning om självmedkänsla (Kristin Neff) är inbjudna gästttalare. I Berlin fick jag en nytändning både professionellt och privat, tack vare att jag deltog i konferensen. Att arbeta med ACT ger en öppen och inkluderande attityd.

Kolla gärna in ACT-institutets hemsida: http://www.actinstitutet.se/

En särskild dag

För femtiosex år sedan föddes jag och för sex år sedan gifte vi oss, just den här dagen. En av de vänner som jag känt allra längst fyller också år idag. Hela dagen har jag firat. Nu är jag både nöjd och lite trött. 

Tack alla som gratulerat mig❣

#blogg100

Ekot av en stjärna

På tåget hem från en långlunch med mamma och ett par av hennes gamla vänner, lyssnar jag på musik. Vännerna har funnits med så länge att de minns både mamma och mig från förr i tiden. Samtalen vi för vindlar och berör, väcker en längtan i mig. En längtan efter sånger, danser och stillhet där alla känslor får plats.

Pratibha, sångerska och låtskrivare från Danmark, firar tjugo år med Heart Dance, en form av meditation jag älskar. Du kan läsa mer om på http://www.pratibha.dk/

 Att höra låten Echo of A Star känns som en perfekt avrundning på de samtal om livet, döden och många gemensamma nära och kära, både levande och döda, som vi förde idag. ”Echo of a star, that is what we are…”

https://youtu.be/QQzGSiKT28I
#blogg100

Vid Ulva kvarn

Vi åkte till Uppsala idag. Mamma hängde med oss i bil till Ulva kvarn, en gammal favorit. En bit norrut på slätten längs Fyrisån ligger den, omgärdad av jordgubbsodlingar. Där finns ett vattenfall, små forsar, många vackra gamla byggnader, ett café och hantverksbutiker. Vi hittade en bänk, där vi kunde betrakta familjer med barn som plaskade i strandkanten. Sen åt vi glass på caféet och slog oss i slang med de som satt vid bordet intill. Det visade sig att de bodde grannar med några av mammas bästa vänner. Efter ett livligt samtal tog vi omvägen förbi en mataffär där mamma köpte halstabletter och godis. När vi kom tillbaka till hennes vårdboende, kunde vi skiljas lika nöjda allihop med vår eftermiddag tillsammans.

#blogg100

Vända mot solen

Det är fortfarande ovant och samtidigt skönt att sitta ute i kortärmat och äta lunch. Jag vänder framsidan av min kropp mot solen; som en av blommorna känner jag mig. Mitt lunchsällskap är två kvinnor och en man, som liksom jag dansat en timme i ”Let Go” – lunchmeditation på yogastudion Urban Om. Fulla av endorfiner sitter vi efteråt i trädgården på Centralbadets gård och njuter av Ecobarens goda mat.


 När jag tittar mig i spegeln senare på eftermiddagen, ser jag att solen gett mig en djupare färg.
#blogg100

Tidens tand

En ny månad börjar idag. Den månad jag föddes, som jag tycker så mycket om och samtidigt känner vemod inför; hur tiden går. Bilden föreställer en fossil jag har på fönsterbrädet. En påminnelse om ett längre tidsperspektiv, som tröstar mig lite: Att just min existens bara är en del av en lång kedja av liv. Jag har suttit med mitt pappersarbete inför deklarationen nu på eftermiddagen. Innan dess, gick vi en solig långpromenad i Liljansskogen. Vi kunde sitta ute och äta.

 Harpaviljongen är ett av våra favoritställen och personalen hejar ofta glatt när vi kommer. Under lunchen pratade mitt sällskap om förestående eller pågående pension. För mig dröjer det något tiotal år, men jag har många äldre vänner och bekanta. Deras samtal väcker mina funderingar över tidens gång.

 Jag föreställer mig tidens tand. Hur den biter av och tuggar sönder allt till mindre bitar efterhand. Och att bitarna till slut smälts, spottas ut och formas om till något helt nytt, i ett evigt flöde.

#blogg100

Han är hemma nu

Det här är vardag på många sätt och ändå inte. Min man reser mycket i sitt jobb. Han är ofta i USA några veckor, flera gånger per säsong. Oftast reser han till Springfield, Missouri. 

Där bodde vi också tillsammans knappt ett år, under 2010 till 2011. Vi har gemensamma vänner där sen dess. I höstas återvände jag för första gången och träffade dem igen, under Thanksgiving.

Den här gången har min man varit borta i knappt två veckor. Han planerade resan, så att vi skulle kunna fira Valborg tillsammans, eftersom han var bortrest förra året. När vi är borta från varandra hörs vi via FaceTime eller Skype. Jag äter, sover, går ut och kommer hem -planerar min fritid -utan hänsyn till någon annan. 

Nu väntar några dagar när vår respektive dygnsrytm inte stämmer. Jag får sluta bre ut mig lika mycket i lägenheten. Och vi kan kramas!

#blogg100

Från att uthärda till att fira

  För många år sen, då jag nyss fyllt tjugo år, träffade jag på Osho’s dynamiska meditation. Jag hade tränat Hatha yoga något år och var dedikerad till den träningen. Så pass att jag åkte från Uppsala till Stockholm en gång i veckan för att öva med min lärare Carlos. I yogan var det allvarligt och jag uppfattade att många svårigheter skulle uthärdas, tolereras. På meditationscentret i Uppsala, där Osho’s lärljungar samlades för att meditera, var det en helt annan, mer uppsluppen stämning. Jag smittades av glädjen där och fick lära mig att ha en lekfull attityd till meditation. Och genom det förändrades min attityd till hela livet. Mer celebration – att fira – och mindre tolerans – att uthärda. För att uppleva djup glädje behöver vi få uppleva djup sorg. Samtidigt behöver vi få kunna vara flamsiga och ytliga emellanåt. Våra uttryck varierar hela tiden. Och vi behöver inte nöja oss med att andra tolererar oss. Det finns sammanhang där vi firar livet; celebrerar våra möjligheter, genom att tillåta alla färger och former att vara. Jag söker upp och vårdar sådana sammanhang; ser hur de växer!

Som i Laleh’s låt ”Bara få va mig själv”:

http://youtu.be/tzln6GO4yHY
#blogg100