Över bron

Efter jobbet, tidigt ikväll, hamnade jag på Västerbron. Jag hade gjort ett ärende på Hornsgatan och hade ingen lust att sätta mig tunnelbanan eller bussen hem. Det är en särskild känsla att gå över bron med vinden i håret och se ut över grönskan, staden och vattnet. Ungefär halvvägs kom en klunga joggare med coacher längst fram och bak ifatt mig. De sprang inte så jättefort, skulle tydligen ända till Stadion. Jag hängde på dem en del av sträckan över bron och det var kul att springa i takt med en massa andra. Eftersom mitt knä inte är så bra och jag hade helt platta skor, höll jag bara på tills det började ta emot lite grann. Jag hade roligt i alla fall och det tror jag joggarna också hade. Idag har jag sett hur lätt det är att bygga broar mellan människor, med rätt intention. Och jag har lyssnat om och om igen på det italienska bidraget till ESC – No degree of separation  https://open.spotify.com/album/4klc3PR7Sg81ofnWPn5sbg – som ett ”soundtrack of my life”.
#Blogg100

Annonser

Aprilväder och jobb

   
 
  Dagen började med strålande sol och klarblå himmel. Det såg jag från balkongen när jag gick ut i pyjamas efter en riktigt lång sovmorgon. Jag behövde vila efter en intensiv arbetsvecka, då jag gått upp tidigt varje morgon. Sen dröjde det tills jag kom ut och då hade det mulnat på, för att plötsligt börja hagla. Jag cyklade i vindjacka och regnbyxor till GIH-badet för att träna. Det haglade samtidigt som solen lyste, ett speciellt ljus blev det. På vägen fotade jag det här:  Konstnären som gjort texten av engångsmuggar, berättar i Östermalmsnytt att han satte upp dem som ett svar på sin pappas fråga: ”När ska du skaffa ett riktigt jobb?” De vita muggarna lyste upp i gråvädret. Jag funderade över vad ett riktigt jobb är och vem som avgör det. Nu i kväll har jag varit på bio och sett ”Eye in the sky” där Helen Mirren spelar överste. Soldat – vad är det för jobb egentligen? Eller att jobba med film, är det ett riktigt jobb? Vad säger du som läser det här?

#blogg100 

 

Från att uthärda till att fira

  För många år sen, då jag nyss fyllt tjugo år, träffade jag på Osho’s dynamiska meditation. Jag hade tränat Hatha yoga något år och var dedikerad till den träningen. Så pass att jag åkte från Uppsala till Stockholm en gång i veckan för att öva med min lärare Carlos. I yogan var det allvarligt och jag uppfattade att många svårigheter skulle uthärdas, tolereras. På meditationscentret i Uppsala, där Osho’s lärljungar samlades för att meditera, var det en helt annan, mer uppsluppen stämning. Jag smittades av glädjen där och fick lära mig att ha en lekfull attityd till meditation. Och genom det förändrades min attityd till hela livet. Mer celebration – att fira – och mindre tolerans – att uthärda. För att uppleva djup glädje behöver vi få uppleva djup sorg. Samtidigt behöver vi få kunna vara flamsiga och ytliga emellanåt. Våra uttryck varierar hela tiden. Och vi behöver inte nöja oss med att andra tolererar oss. Det finns sammanhang där vi firar livet; celebrerar våra möjligheter, genom att tillåta alla färger och former att vara. Jag söker upp och vårdar sådana sammanhang; ser hur de växer!

Som i Laleh’s låt ”Bara få va mig själv”:

http://youtu.be/tzln6GO4yHY
#blogg100

Nu blommar det

   
   Framåt halvsextiden ikväll klarnade det upp. Det passade bra, för jag cyklade till gymmet på GIH-badet för att träna, efter andra arbetsdagen på nya jobbet. Aprilkvällar är fyllda av en särskild magi. Koltrasten sjöng och vitsipporna blommade för fullt. Vid ett rödljus på vägen stannade jag till och bara njöt av ljuset från himlen. Jag kände mig lugn och glad.

Som kontrast till imorse, då jag stressad glömde mig och sprang till bussen. Det ledde till att jag linkade omkring med ett värkande och stelt knä de första timmarna på jobbet. Jag tog en tablett vardera med paracetamol och ibuprofen. Sen räckte det att jag som övrig behandling fick gnälla lite och ta hissen istället för trapporna under förmiddagen. Mina kollegor gav precis lagom mycket sympati. På så vis klingade smärtan av redan innan lunch och på sena eftermiddagen var knäet inte heller stelare än vanligt. Så jag kunde med tillförsikt cykla iväg och träna ikväll.

Efter träning och bastu möttes jag av den här synen: Ett blommande fält med påskliljor och tulpaner, bakom ett gammaldags hönsnätstaket. Nu ÄR det vår!

 

#blogg100

Ett gym för tanter

  När jag var i Florida kom jag igång med cykelträning varannan dag. Det mådde mitt skadade knä väldigt bra av. På GIH, rätt nära mig, finns ett bad med gym. Här har jag tränat av och till genom åren. Nu är det dags igen. Tack vare att lokalen ska stängas för renovering 29/5, betalar man just nu bara 270:- för månadskort, som gäller både gym och bad. En av de stora fördelarna med gymmet och badet här, är omklädningsrummen. Här finns riktiga gammaldags låsbara bås, perfekta för en bekväm tant som gillar utrymme och avskildhet. Så här glad blev jag av det, redan innan jag tränat. Nu när endorfinerna far runt i kroppen mår jag ännu bättre. Det ger mersmak inför framtiden!
#blogg100