Picknick under maraton

Vi bor så nära löparbanan för Stockholm Maraton, att vi alltid påverkas av det, om vi så bara går ut genom dörren under loppet. I år skulle en av mina kusiner springa, hade jag noterat. Jag hoppades lite på att kunna se honom passera oss. Framåt lunchdags var det så skönt väder att vi blev sugna på att ha en picknick. Äggmackor och sallad med kaffe i termos stod på menyn. 

Loppet hade börjat när vi kom ut. Vi satte oss på en gräsplätt nära den avstängda vägbanan. Tyvärr lyckades vi aldrig se min kusin live, utan fick nöja oss med bilder och filmer på Facebook. Å andra sidan hade vi en skön dag när vi cyklade runt på Djurgården för att följa loppet.


Jag hittade en ihålig ek, som jag inte lagt märke till förut. Inuti den växte spännande svampar. De påminde om skulpturerna av Tony Cragg. Se själva!

Svamparna:


En av skulpturerna av Cragg:


#blogg100

Annonser

Arbete i en oas

Ordet arbete kan framkalla så många associationer. Idag hörde jag det beskrivas som en oas. Och platsen där jag arbetar ligger verkligen inbäddad i grönskande träd och blomster; just som en oas. 

Av en mästare på meditation, hörde jag för länge sedan arbete beskrivas: Han kallade det först och främst ”en förevändning för att vara tillsammans”. 

I arbetet organiserar vi utbyte av hjälp, stöd och erfarenheter. Vi delar glädje och sorg; smärta och njutning; nytta och nöje. Det kallas tjänster och ibland varor eller produkter. Långt innan det fanns pengar eller branscher, arbetade mänskligheten.

Frågan är hur de första människorna delade upp sina sysslor. De gjorde det nog inte på samma sätt som vi, i alla fall. Kanske gladdes de åt vad de kunde åstadkomma, kanske deras mödor skapade oaser?

Och kanske är arbetet vi utför idag en fortsättning på deras skaparkraft?

#blogg100

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Vända mot solen

Det är fortfarande ovant och samtidigt skönt att sitta ute i kortärmat och äta lunch. Jag vänder framsidan av min kropp mot solen; som en av blommorna känner jag mig. Mitt lunchsällskap är två kvinnor och en man, som liksom jag dansat en timme i ”Let Go” – lunchmeditation på yogastudion Urban Om. Fulla av endorfiner sitter vi efteråt i trädgården på Centralbadets gård och njuter av Ecobarens goda mat.


 När jag tittar mig i spegeln senare på eftermiddagen, ser jag att solen gett mig en djupare färg.
#blogg100

Rundan

Vi är nog många som har våra rundor. Den där alldeles lagom långa promenaden på sisådär en halvtimme. När det är dags att rasta sig, få luft och ny energi. Just den här rundan blev en vana för många år sen. Min kurskamrat och jag träffades då hos mig för att jobba med vår C-uppsats. Det var i mitten av december. För att hinna få lite dagsljus under eftermiddagen behövde vi komma iväg ut på Gärdet. Rundan behövde vara tillräckligt lång för att ge den effekt vi eftersträvade, men tillräckligt kort för att vi lätt skulle kunna fortsätta jobba där vi slutade, när vi kom tillbaka. Den fungerar fortfarande på det sättet, när jag arbetar med något hemma. Det finns massor av fina promenadvägar där jag bor. Men ibland vill jag inte bli för uppslukad av omgivningen och slippa tänka på vilken väg jag går. Så var det idag. Även om det var mulet var det fint att se himlen, gräset och träden under rundan.

#blogg100

Med ögon känsliga för grönt

Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.

 I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA

Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:


#blogg100

Vårkonsert

  En vän sen många år sjunger i kör. Den heter Vox Media; ett passande namn för en personalkör vars medlemmar arbetar på SR, UR och SVT. Under året ger de flera konserter. Jag brukar gå och lyssna på dem, om jag kan. 

Vårens konsert hölls i Norska kyrkan nu ikväll och hade temat ”Från Beatles till Bach”. Alla musikstycken som kören sjöng, var skapade av någon vars namn började på B.”Bara B:n” (som ju också på ett fyndigt sätt anknyter till våren) var underrubriken på konserten. 

Sista låten var en fin låt om vänskap, av Björn och Benny i ABBA. Då klev kören ut i kyrkan och stod runt oss i publiken. Sången strömmade emot oss från alla håll. En fin avrundning!

Och på vägen hem passerade jag Kungsan där körsbärsträden blommar för fullt. Många stannade för att fotografera. Ljuset var fantastisk, men svårt att fånga med bara mobilkameran. Min hand är med på den nedre bilden för att skärma av ljuset bakom blomman. Det kändes lite högtidligt att hålla i den. Som en japansk vårceremoni.  

 
#blogg100

I den japanska trädgården

  I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder. 

Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.

När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress. 

En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.

  
#blogg100

Återseende

  
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.

#blogg100

Söndagspromenad med Aska

  
Söndag betyder i allmänhet promenad. Sedan många år tillbaka har vi etablerat vanan att promenera några timmar och fika i anslutning till det. När en i gänget skaffade hund, cairnterriern Aska, förändrades mönstret bara lite grann. Utbudet av fik blev något mindre. Vi går numera ganska ofta på hundcafé och fikar annars gärna utomhus. Idag valde vi Rosendahls trädgårdscafé som avslutning på en Djurgårdsrunda. Aska uppförde sig ovanligt väl och skällde bara några gånger på andra hundar. Hon hade kanske saknat oss när vi var i Florida. Vår lilla söndagsflock var samlad igen och hon fick vara centrum i den.

#blogg100