Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Annonser

Picknick under maraton

Vi bor så nära löparbanan för Stockholm Maraton, att vi alltid påverkas av det, om vi så bara går ut genom dörren under loppet. I år skulle en av mina kusiner springa, hade jag noterat. Jag hoppades lite på att kunna se honom passera oss. Framåt lunchdags var det så skönt väder att vi blev sugna på att ha en picknick. Äggmackor och sallad med kaffe i termos stod på menyn. 

Loppet hade börjat när vi kom ut. Vi satte oss på en gräsplätt nära den avstängda vägbanan. Tyvärr lyckades vi aldrig se min kusin live, utan fick nöja oss med bilder och filmer på Facebook. Å andra sidan hade vi en skön dag när vi cyklade runt på Djurgården för att följa loppet.


Jag hittade en ihålig ek, som jag inte lagt märke till förut. Inuti den växte spännande svampar. De påminde om skulpturerna av Tony Cragg. Se själva!

Svamparna:


En av skulpturerna av Cragg:


#blogg100

Styrkan hos en ros


Idag har jag firat min mamma på Mors dag, i sällskap av en syster, min man och en vuxen systerdotter. Och nu påminns jag om en strof ur en sång: Miten och Deva Premal, de som jag hörde sjunga i fredags, gav  1996 ut albumet Strength of A Rose. https://open.spotify.com/album/2oYa70GgGOLLSGLwREb1oE 

Jag minns inte längre i vilken form jag hade albumet, om det var på CD eller kasettband (!). Däremot minns jag hur låtarna på albumet gav mig styrka och mod att välja nya vägar i livet. 

I samma veva sökte jag in till sjukgymnastprogrammet och bytte yrkesbana. Under den resan fick jag ofta försöka vara mamma åt mig själv, för att orka. Jag var ensamstående utan barn och mina vänner var inne på helt andra saker. 

Att bli student igen (och på ett yrkesinriktat program) vid 35+ är inte helt enkelt. I sjukgymnast-programmet är det dessutom så mycket fokus på kroppen, även studenternas egna kroppar.

Jag behövde all självmedkänsla jag kunde uppbringa under de där åren. Musik och meditation hjälpte mig att hitta min egen inre moderlighet.

En av kvalitéerna i att vara kvinna och mamma, handlar både om styrka och mjukhet, som hos rosorna.

Att ge efter och samtidigt fortsätta veckla ut kronbladen. Låta dofterna släppas fria.

#blogg100

Upplysning

Bilden föreställer Andrew Newberg, neuroforskare. Han är pionjär inom den neurologiska forskningen om religiösa och andliga upplevelser. Jag lyssnade just på en föreläsning, som han höll om upplysning och hjärnan. Det är Sounds True som står bakom en Neuroscience Training Summit, med nya strömmade gratis föreläsningar varje dag. Efter föreläsningen frågade Tami Simon, från Sounds True, om Newbergs egna erfarenheter. Han berättade då om hur han som ung student blivit upplyst, genom att helt enkelt tvivla mer och mer på sin upplevelse av verkligheten. Till slut fanns bara ett fält av tvivel och Newberg gav upp hoppet om att hitta något att tro på. Någon hade frågat honom om han då inte blev förtvivlad, men så var inte fallet. Tvärtom infann sig ett djup lugn. Så började Newbergs intresse för fenomenet upplysning. Mer neurovetenskap via Sounds True här:

http://www.soundstrue.com/store/neuroscience-summit/free-access?

#blogg100

Tidens tand

En ny månad börjar idag. Den månad jag föddes, som jag tycker så mycket om och samtidigt känner vemod inför; hur tiden går. Bilden föreställer en fossil jag har på fönsterbrädet. En påminnelse om ett längre tidsperspektiv, som tröstar mig lite: Att just min existens bara är en del av en lång kedja av liv. Jag har suttit med mitt pappersarbete inför deklarationen nu på eftermiddagen. Innan dess, gick vi en solig långpromenad i Liljansskogen. Vi kunde sitta ute och äta.

 Harpaviljongen är ett av våra favoritställen och personalen hejar ofta glatt när vi kommer. Under lunchen pratade mitt sällskap om förestående eller pågående pension. För mig dröjer det något tiotal år, men jag har många äldre vänner och bekanta. Deras samtal väcker mina funderingar över tidens gång.

 Jag föreställer mig tidens tand. Hur den biter av och tuggar sönder allt till mindre bitar efterhand. Och att bitarna till slut smälts, spottas ut och formas om till något helt nytt, i ett evigt flöde.

#blogg100

Han är hemma nu

Det här är vardag på många sätt och ändå inte. Min man reser mycket i sitt jobb. Han är ofta i USA några veckor, flera gånger per säsong. Oftast reser han till Springfield, Missouri. 

Där bodde vi också tillsammans knappt ett år, under 2010 till 2011. Vi har gemensamma vänner där sen dess. I höstas återvände jag för första gången och träffade dem igen, under Thanksgiving.

Den här gången har min man varit borta i knappt två veckor. Han planerade resan, så att vi skulle kunna fira Valborg tillsammans, eftersom han var bortrest förra året. När vi är borta från varandra hörs vi via FaceTime eller Skype. Jag äter, sover, går ut och kommer hem -planerar min fritid -utan hänsyn till någon annan. 

Nu väntar några dagar när vår respektive dygnsrytm inte stämmer. Jag får sluta bre ut mig lika mycket i lägenheten. Och vi kan kramas!

#blogg100