Publiken och Dolly Style i lycklig förening

​​Genom gamla kompisar och före detta kollegor har jag kontakter i Gustavsberg. Jag såg reklam för deras lokala firande av nationaldagen i mitt Facebookflöde. I programmet fanns en spelning med Lars Vegas Trio, där en bekant till mig är en av bandmedlemmarna. Dessutom fanns där ett uppträdande med gruppen Dolly Style. Så här ser de ut på scenen:
Det var med andra ord lätt att locka med min syster, systerdotter och en kompis till henne att följa med ut till Gustavsbergs hamn i eftermiddags. Vi hade inlett firandet vid lunchtid i Kärrtorp på fotoutställning. Där fanns också loppis, musik och en hoppborg med rutschkana. Tjejerna verkade outtröttliga. 

De fick som tur var vila lite på resan ut till Gustavsberg. Där köade vi som många andra och handlade affischer med idolerna på, som signerades efter showen. Lars Vegas Trio spelade först. De drog ner en del applåder och fick med publiken i allsång. 


Men när några av tjejerna i Dolly Style dök upp i ett fönster vid sidan av scenen, drunknade musiken i en öronbedövande falsettkör av flicktjut. 

Titta noga i fönstret till vänster i bild!

Tyvärr missade jag att fota eller filma när de öppnade fönstret en stund och lutade sig ut. Strax efter intog de scenen under publikens jubel. Då kunde det låta så här:​​​
​Något inom mig känner en djup tillfredställelse över att något så pastelligt, flickigt och lättsamt fått ta så mycket plats, särskilt just på nationaldagen. Enhörningar och glass är värda att firas.

#blogg100

Annonser

Styrkan hos en ros


Idag har jag firat min mamma på Mors dag, i sällskap av en syster, min man och en vuxen systerdotter. Och nu påminns jag om en strof ur en sång: Miten och Deva Premal, de som jag hörde sjunga i fredags, gav  1996 ut albumet Strength of A Rose. https://open.spotify.com/album/2oYa70GgGOLLSGLwREb1oE 

Jag minns inte längre i vilken form jag hade albumet, om det var på CD eller kasettband (!). Däremot minns jag hur låtarna på albumet gav mig styrka och mod att välja nya vägar i livet. 

I samma veva sökte jag in till sjukgymnastprogrammet och bytte yrkesbana. Under den resan fick jag ofta försöka vara mamma åt mig själv, för att orka. Jag var ensamstående utan barn och mina vänner var inne på helt andra saker. 

Att bli student igen (och på ett yrkesinriktat program) vid 35+ är inte helt enkelt. I sjukgymnast-programmet är det dessutom så mycket fokus på kroppen, även studenternas egna kroppar.

Jag behövde all självmedkänsla jag kunde uppbringa under de där åren. Musik och meditation hjälpte mig att hitta min egen inre moderlighet.

En av kvalitéerna i att vara kvinna och mamma, handlar både om styrka och mjukhet, som hos rosorna.

Att ge efter och samtidigt fortsätta veckla ut kronbladen. Låta dofterna släppas fria.

#blogg100

En annorlunda kväll

Den här kvällen tillbringade jag på mässan i Älvsjö, tillsammans med Mark Levengood och runt 700 andra inbjudna medlemmar i Hyresgästföreningen. Det var LH-gala för första gången. LH står för  lokal hyresgästförening. I region Stockholm finns närmare 400 sådana. Min man är sekreterare i vår lokala förening. Jag är suppleant i styrelsen. När inbjudan till galan kom, riktad till förtroendevalda, var jag först tveksam. Jag ifrågasatte både om jag tillhörde rätt målgrupp och själva meningen med galan. Nu efteråt känner jag annorlunda. Det var en varm stämning och blandad publik. Vi serverades middag och det fanns dessutom två barer. Vid bordet där jag satt, började vi prata med varandra om demokrati i stort och hur det är att delta i föreningsarbete.


Pris i form av pengar, diplom och blommor delades ut under kvällen till eldsjälar och kämpar, mångfaldsarbete, ungdoms- och seniorverksamheter. Regionens föreningar hade fått tipsa om värdiga vinnare av priserna. Det var rörande att se pristagarna, som  uttryckte sin glädje och tacksamhet på scenen. En del av mig som känt uppgivenhet och cynism inför möjligheterna att kunna påverka, fick nytt hopp och styrka av den här kvällen. Det var också fint att se och höra det här gänget sjunga ”Du gamla, du fria”: https://youtu.be/QgKUYs9RS3E Och att se Love Antell och Caroline af Ugglas uppträda. Av henne fick vi dessutom lära oss lite sångteknik, bli en kör och sjunga ”Sånt är livet”. Allra sist blev det disco. En rolig kväll!

#blogg100

Över bron

Efter jobbet, tidigt ikväll, hamnade jag på Västerbron. Jag hade gjort ett ärende på Hornsgatan och hade ingen lust att sätta mig tunnelbanan eller bussen hem. Det är en särskild känsla att gå över bron med vinden i håret och se ut över grönskan, staden och vattnet. Ungefär halvvägs kom en klunga joggare med coacher längst fram och bak ifatt mig. De sprang inte så jättefort, skulle tydligen ända till Stadion. Jag hängde på dem en del av sträckan över bron och det var kul att springa i takt med en massa andra. Eftersom mitt knä inte är så bra och jag hade helt platta skor, höll jag bara på tills det började ta emot lite grann. Jag hade roligt i alla fall och det tror jag joggarna också hade. Idag har jag sett hur lätt det är att bygga broar mellan människor, med rätt intention. Och jag har lyssnat om och om igen på det italienska bidraget till ESC – No degree of separation  https://open.spotify.com/album/4klc3PR7Sg81ofnWPn5sbg – som ett ”soundtrack of my life”.
#Blogg100

Blandade känslor 

Nu sitter vi, ett gäng gamla vänner, bänkade framför TV:n, som så många andra. Bordet är fullt av snacks och godis. Det finns vin. Vi har ätit tillsammans på den lokala pizzerian innan vi gick hit, hem till en i gänget som tagit på sig värdskapet. Mellon är nog mest en ursäkt för att träffas. En gång i tiden i min ungdom var jag aktiv i musikrörelsen och hängde på Musikforum i Uppsala. Vi avskydde Melodifestivalen och allt vi ansåg att den stod för: Kommersialism före kvalitet, en ytlig inställning till skönhet och hela idén om att det går att tävla i musik. Nu har den här samlingen framför finalen blivit en tradition, som är svår att bryta. Det är mysigt att ses och därför är alla anledningar som får oss att sluta upp välkomna. Och i år har tack och lov stora delar av programmet hög kvalitet även konstnärligt. 

Nu måste jag lägga undan telefonen innan jag blir utslängd från festen!

#blogg100

Putsa fönster

Efter flera dagar ute i solen är det riktigt skönt att vara bara delvis utomhus. Som medan jag putsar fönstren. Det är mitt jobb, tycker jag. För att jag har gjort det så mycket. 

Vi var flera stycken som kände varandra, när jag som tjugofemåring började jobba med städning. Först hade vi handelsbolag tillsammans på åttiotalet. Senare bildade jag eget en-kvinno-företag, under nittiotalet. Det var händelserika år. Att jag var egen företagare innebar att jag kunde arbeta ideellt på meditationscentret, resa och göra kurser när jag ville. Jag gillade att putsa fönster. Det var väl avgränsade jobb, kontant betalning och halvt om halvt utomhus. Och jag hade blivit hyfsat bra på det efterhand.

Bara några år tidigare, när jag flyttade från Uppsala, var jag helt hjälplös i sammanhanget. Jag minns att jag bad mitt ex putsa fönstren i lägenheten vi lämnade. Det var genant för mig då, eftersom vi separerade i samband med flytten.  

När jag sedan lärt mig var jag därför mycket stolt över mitt jobb. Mina vänner i branschen och jag gillade att sjunga under arbetet, gärna Georg Formbys ”When I’m cleaning windows”. Han har ett roligt, klämkäckt sätt att spela och sjunga. Varsågoda här är den klassiska låten: https://m.youtube.com/watch?v=sfmAeijj5cM 

#blogg100

Med ögon känsliga för grönt

Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.

 I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA

Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:


#blogg100

Ordens makt

  Den här bilden dök upp hos en vän (och släkting) på Fejjan. Den fick mig att skratta och påminde mig om hur roligt det är att leka med ord. Efter en intensiv vecka löper texten trögare än vanligt, så här på fredagkvällen. Kanske tar jag mitt skrivande för mycket på allvar? 

Ord i låttexter har en särskild makt, som när Prince sjunger:

I’m not a woman, I’m not a man, I am something you can never understand.  

I would die 4 you, 1984

På pendeltåget hem idag hörde jag två välklädda och chica kvinnor göra annorlunda ljud. De talade ett språk jag varken förstod eller kunde identifiera. Den ena av dem berättade, när jag frågade henne, att de var från Mongoliet. Plötsligt tänkte jag på jurtor, stäpplandskap och hästar, trots att kvinnorna var klädda för storstadsliv. Den ena hade stora och mörka solglasögon på sig och en tjusig handväska i läder. Jag har länge drömt om att resa till Mongoliet. Min dröm bygger på historier från en svunnen tid, i böcker som jag läste som barn. Nya ord och berättelser kanske beskriver landet bättre? Förresten, vilket land kommer giraffhallicken ifrån? Serien http://piecomic.tumblr.com/tagged/favorite kommer från USA, vad jag vet. Och jordens alla länder ligger på samma planet i alla fall. Som snurrar vidare in i helgen!

#blogg100

Vårkonsert

  En vän sen många år sjunger i kör. Den heter Vox Media; ett passande namn för en personalkör vars medlemmar arbetar på SR, UR och SVT. Under året ger de flera konserter. Jag brukar gå och lyssna på dem, om jag kan. 

Vårens konsert hölls i Norska kyrkan nu ikväll och hade temat ”Från Beatles till Bach”. Alla musikstycken som kören sjöng, var skapade av någon vars namn började på B.”Bara B:n” (som ju också på ett fyndigt sätt anknyter till våren) var underrubriken på konserten. 

Sista låten var en fin låt om vänskap, av Björn och Benny i ABBA. Då klev kören ut i kyrkan och stod runt oss i publiken. Sången strömmade emot oss från alla håll. En fin avrundning!

Och på vägen hem passerade jag Kungsan där körsbärsträden blommar för fullt. Många stannade för att fotografera. Ljuset var fantastisk, men svårt att fånga med bara mobilkameran. Min hand är med på den nedre bilden för att skärma av ljuset bakom blomman. Det kändes lite högtidligt att hålla i den. Som en japansk vårceremoni.  

 
#blogg100