Publiken och Dolly Style i lycklig förening

​​Genom gamla kompisar och före detta kollegor har jag kontakter i Gustavsberg. Jag såg reklam för deras lokala firande av nationaldagen i mitt Facebookflöde. I programmet fanns en spelning med Lars Vegas Trio, där en bekant till mig är en av bandmedlemmarna. Dessutom fanns där ett uppträdande med gruppen Dolly Style. Så här ser de ut på scenen:
Det var med andra ord lätt att locka med min syster, systerdotter och en kompis till henne att följa med ut till Gustavsbergs hamn i eftermiddags. Vi hade inlett firandet vid lunchtid i Kärrtorp på fotoutställning. Där fanns också loppis, musik och en hoppborg med rutschkana. Tjejerna verkade outtröttliga. 

De fick som tur var vila lite på resan ut till Gustavsberg. Där köade vi som många andra och handlade affischer med idolerna på, som signerades efter showen. Lars Vegas Trio spelade först. De drog ner en del applåder och fick med publiken i allsång. 


Men när några av tjejerna i Dolly Style dök upp i ett fönster vid sidan av scenen, drunknade musiken i en öronbedövande falsettkör av flicktjut. 

Titta noga i fönstret till vänster i bild!

Tyvärr missade jag att fota eller filma när de öppnade fönstret en stund och lutade sig ut. Strax efter intog de scenen under publikens jubel. Då kunde det låta så här:​​​
​Något inom mig känner en djup tillfredställelse över att något så pastelligt, flickigt och lättsamt fått ta så mycket plats, särskilt just på nationaldagen. Enhörningar och glass är värda att firas.

#blogg100

Annonser

Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100

Nässlor

Vi fick nässelsoppa igår. Det är precis rätt tid att plocka dem nu, när de fortfarande är späda. Senare på säsongen innehåller nässlorna ett ämne, som kan irritera njurarna, står det på Wikipedia.

Ett annat användningsområde för nässlor (även det enligt Wikipedia) fascinerade mig när jag var liten. Det går att bearbeta, spinna och använda fibrerna till tyg, ibland genom att blanda in lin. Det tunna tyget gjort av nässelfiber kallas nättelduk.

I en saga om en prinsessa med sju bröder förvandlas de till svanar av en häxa. De räddas av sin syster. Hon plockar nässlor, spinner garn av dem och väver ett tyg. Det syr hon skjortor av, för att slutligen trä dem på svanarna och häver på så sätt förtrollningen. Den minste broderns ena ärm hinner aldrig bli färdig, så han behåller lite vingpennor på ena sidan. En fantasieggande bild!

Här är ett recept på nässelsoppa:

Skölj 2 liter nässlor i flera vatten.

Koka upp 1 liter vatten och 1 tsk salt.

Lägg i nässlorna.

Koka under lock 5 min.

Ta upp nässlorna (spar spadet), kör dem i mixer och slå på så mycket av kokvattnet som mixern klarar.

Lägg i 1 buljongtärning, 3 msk vetemjöl och 1 msk smör.

Mixa allt.

Häll tillbaka i kastrullen och låt soppan sjuda en stund.

Smaka av vitpeppar och en nypa salt.

#blogg100

Moln

  ”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något. 

Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat. 

Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema. 

Och även en värmländska:

”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.

Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.

Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.” 

Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam. 

En tappad sko

  Något glimmade till på marken. Jag var ute på en promenad efter lunch hemma, med efterföljande fika på vårt favoritcafé. Maken drog ut på stan efter kaffet och trevligt samtal med en granne, för att leta efter en ny rock. Jag ville hellre vara i det fria och tog en sväng ut i naturen. När jag nu böjde mig ner över det som glimmade, såg jag att det var en mycket liten sko. Kanske hade en mycket liten Askunge passerat här och lämnat sin sko? Jag lät skon ligga kvar, efter att ha fotograferat den. Vem vet, kanske nästa person som hittar den är Askungens prins? När jag kommit hem från promenaden och vilat ett tag dök maken upp. Han hade hittat en finfin rock. I den såg han ut som en prins!