99 av 100

Å ena sidan är det alltid roligt med utmaningar och att skriva. Å andra sidan känner jag att just den här utmaningen – att skriva och publicera hundra blogginlägg på lika många dagar – är mindre rolig än många andra utmaningar jag antagit. 

Jag älskar det här inlägget för känslan av att nästan vara framme. Det är en särskild känsla som är bitterljuv, vad målet och vägen dit än är.

Redan nu vet jag att jag kommer att fortsätta bloggandet, men med betydligt glesare frekvens. Och kanske under annat namn. 

Vad den här omgången blogg100 gett mig, är främst chansen att lära mig använda WordPress genom frekvent användning och särskilt att använda plattformens mobilapp. 

Ikväll är jag åter gräsänka. På lördag reser jag till Arizona. Jag ska vara i Sedona en vecka. Då kommer jag inte att behöva anpassa bilder och ord, som beskriver min upplevelse under vistelsen där,  till det här bloggformatet. Jag kan dela med mig på sociala medier utan hänsyn till bloggen. Det känns bra. 

Nu tänker jag tillbaka på vad jag bloggat om sen starten i mars och tittar på statistiken i WordPressappen. Jag har inte många följare och inte heller många läsare eller gillare av enskilda inlägg. Min blogg är spretig i ämnesvalen, vilket också avslöjas i mängden kategorier och i själva namnet på bloggen: Stort och smått i hundra dagar.

Vad inlägget imorgon ska handla om vet jag inte än. Bara att det blir det sista i just den här bloggen. Vi kanske ses då?

#blogg100

Annonser

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Putsa fönster

Efter flera dagar ute i solen är det riktigt skönt att vara bara delvis utomhus. Som medan jag putsar fönstren. Det är mitt jobb, tycker jag. För att jag har gjort det så mycket. 

Vi var flera stycken som kände varandra, när jag som tjugofemåring började jobba med städning. Först hade vi handelsbolag tillsammans på åttiotalet. Senare bildade jag eget en-kvinno-företag, under nittiotalet. Det var händelserika år. Att jag var egen företagare innebar att jag kunde arbeta ideellt på meditationscentret, resa och göra kurser när jag ville. Jag gillade att putsa fönster. Det var väl avgränsade jobb, kontant betalning och halvt om halvt utomhus. Och jag hade blivit hyfsat bra på det efterhand.

Bara några år tidigare, när jag flyttade från Uppsala, var jag helt hjälplös i sammanhanget. Jag minns att jag bad mitt ex putsa fönstren i lägenheten vi lämnade. Det var genant för mig då, eftersom vi separerade i samband med flytten.  

När jag sedan lärt mig var jag därför mycket stolt över mitt jobb. Mina vänner i branschen och jag gillade att sjunga under arbetet, gärna Georg Formbys ”When I’m cleaning windows”. Han har ett roligt, klämkäckt sätt att spela och sjunga. Varsågoda här är den klassiska låten: https://m.youtube.com/watch?v=sfmAeijj5cM 

#blogg100

Han är hemma nu

Det här är vardag på många sätt och ändå inte. Min man reser mycket i sitt jobb. Han är ofta i USA några veckor, flera gånger per säsong. Oftast reser han till Springfield, Missouri. 

Där bodde vi också tillsammans knappt ett år, under 2010 till 2011. Vi har gemensamma vänner där sen dess. I höstas återvände jag för första gången och träffade dem igen, under Thanksgiving.

Den här gången har min man varit borta i knappt två veckor. Han planerade resan, så att vi skulle kunna fira Valborg tillsammans, eftersom han var bortrest förra året. När vi är borta från varandra hörs vi via FaceTime eller Skype. Jag äter, sover, går ut och kommer hem -planerar min fritid -utan hänsyn till någon annan. 

Nu väntar några dagar när vår respektive dygnsrytm inte stämmer. Jag får sluta bre ut mig lika mycket i lägenheten. Och vi kan kramas!

#blogg100

Underbart är kort

Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.

Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central! 


#blogg100

Ordens makt

  Den här bilden dök upp hos en vän (och släkting) på Fejjan. Den fick mig att skratta och påminde mig om hur roligt det är att leka med ord. Efter en intensiv vecka löper texten trögare än vanligt, så här på fredagkvällen. Kanske tar jag mitt skrivande för mycket på allvar? 

Ord i låttexter har en särskild makt, som när Prince sjunger:

I’m not a woman, I’m not a man, I am something you can never understand.  

I would die 4 you, 1984

På pendeltåget hem idag hörde jag två välklädda och chica kvinnor göra annorlunda ljud. De talade ett språk jag varken förstod eller kunde identifiera. Den ena av dem berättade, när jag frågade henne, att de var från Mongoliet. Plötsligt tänkte jag på jurtor, stäpplandskap och hästar, trots att kvinnorna var klädda för storstadsliv. Den ena hade stora och mörka solglasögon på sig och en tjusig handväska i läder. Jag har länge drömt om att resa till Mongoliet. Min dröm bygger på historier från en svunnen tid, i böcker som jag läste som barn. Nya ord och berättelser kanske beskriver landet bättre? Förresten, vilket land kommer giraffhallicken ifrån? Serien http://piecomic.tumblr.com/tagged/favorite kommer från USA, vad jag vet. Och jordens alla länder ligger på samma planet i alla fall. Som snurrar vidare in i helgen!

#blogg100

Lunchpaus på Saltå kvarns café

   
    
    
 Vi är lite trötta så här dagen efter festen. I natt sov vi gott i Nyköping-svågerns lya. Resan hem bjuder på vackra vyer i det vårfagra landskapet längs Kustvägen.”Det leende Sörmland” brukar min lokalpatriotiske make alltid kalla sin barndoms landskap, oavsett årstid eller väder. Nu när lövsprickningen just har börjat, stämmer uttrycket väl. När vi lämnat Kustvägen för E4:an behöver vi mat för att orka vidare. Saltå Café, alldeles utanför Järna, är en favorit. Min farmor, som var antroposof, bodde i Ytterjärna och kände grundarna av Saltå kvarn. Idag träffar jag på en bekant från Mindfulnessgruppen, inne på caféet. Parkeringen är full och det pågår en loppis i huset intill. Det känns ändå fridfullt vid den lilla ån och soppan smakar bra. Med nya krafter fortsätter vi färden hemåt.

#blogg100

I den japanska trädgården

  I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder. 

Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.

När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress. 

En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.

  
#blogg100

Edit, mamma, Gud och jag

  
 Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.

Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:

GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet 
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning; 

gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot; 

gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker; 

gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp; 

gud är evigheternas stående vatten; 

gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska; 

gud är insekternas myriader och rosornas extas; 

gud är en tom gunga mellan intet och alltet; 

gud är ett fängelse för alla fria själar; 

gud är en harpa för den starkaste vredens hand; 

gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!

#blogg100

Hem, ljuva hem

  Allt är konstigt nog sig ganska likt här hemma. Påskkaktusen blommar, som för att hälsa oss välkomna. Vi landade för bortåt sju timmar sen. Det regnade. En trevlig och pratsam sikh körde taxin vi åkte från Arlanda, så den delen av resan gick fort. Uppackningen bestod mest av att ösa smutsiga kläder i tvättkorgen. Väskorna är redan tillbaka i vindsförrådet och vi har kollat posten. Sen gick vi varsin liten promenad, duschade och kröp ner i sängen för att försöka ta igen lite sömn. Nu lagar maken middag och jag skriver de här raderna. Min hjärna känns lite seg. Den behöver ytterligare någon dag att ställa om. Det är både vemodigt och skönt att vara hemma igen.
#blogg100