99 av 100

Å ena sidan är det alltid roligt med utmaningar och att skriva. Å andra sidan känner jag att just den här utmaningen – att skriva och publicera hundra blogginlägg på lika många dagar – är mindre rolig än många andra utmaningar jag antagit. 

Jag älskar det här inlägget för känslan av att nästan vara framme. Det är en särskild känsla som är bitterljuv, vad målet och vägen dit än är.

Redan nu vet jag att jag kommer att fortsätta bloggandet, men med betydligt glesare frekvens. Och kanske under annat namn. 

Vad den här omgången blogg100 gett mig, är främst chansen att lära mig använda WordPress genom frekvent användning och särskilt att använda plattformens mobilapp. 

Ikväll är jag åter gräsänka. På lördag reser jag till Arizona. Jag ska vara i Sedona en vecka. Då kommer jag inte att behöva anpassa bilder och ord, som beskriver min upplevelse under vistelsen där,  till det här bloggformatet. Jag kan dela med mig på sociala medier utan hänsyn till bloggen. Det känns bra. 

Nu tänker jag tillbaka på vad jag bloggat om sen starten i mars och tittar på statistiken i WordPressappen. Jag har inte många följare och inte heller många läsare eller gillare av enskilda inlägg. Min blogg är spretig i ämnesvalen, vilket också avslöjas i mängden kategorier och i själva namnet på bloggen: Stort och smått i hundra dagar.

Vad inlägget imorgon ska handla om vet jag inte än. Bara att det blir det sista i just den här bloggen. Vi kanske ses då?

#blogg100

Annonser

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Picknick under maraton

Vi bor så nära löparbanan för Stockholm Maraton, att vi alltid påverkas av det, om vi så bara går ut genom dörren under loppet. I år skulle en av mina kusiner springa, hade jag noterat. Jag hoppades lite på att kunna se honom passera oss. Framåt lunchdags var det så skönt väder att vi blev sugna på att ha en picknick. Äggmackor och sallad med kaffe i termos stod på menyn. 

Loppet hade börjat när vi kom ut. Vi satte oss på en gräsplätt nära den avstängda vägbanan. Tyvärr lyckades vi aldrig se min kusin live, utan fick nöja oss med bilder och filmer på Facebook. Å andra sidan hade vi en skön dag när vi cyklade runt på Djurgården för att följa loppet.


Jag hittade en ihålig ek, som jag inte lagt märke till förut. Inuti den växte spännande svampar. De påminde om skulpturerna av Tony Cragg. Se själva!

Svamparna:


En av skulpturerna av Cragg:


#blogg100

Konst på café i regn

Nej, jag hade inte missat tåget. Jag var hungrig och befann mig mitt emellan dagens två besöksmål i Uppsala. Det regnade.

Höganäsparken och kolonilotterna där, ligger alldeles intill min mammas äldreboende. Hos henne hade jag först hämtat nycklar, efter en regnig promenad från stationen. Tur att jag tog paraply!

Broströms café ligger alldeles bakom järnvägsstationen i Uppsala. Den passerade jag igen på väg till mammas gamla lägenhet. Hon hade bett mig hämta lite grejer. Innan jag gick vidare till lägenheten var det dags för lunchpaus. Jag visste att det kunde bli svårt att försöka hitta det hon ville ha bland alla hennes saker. Så jag behövde energi inför jobbet.

”My body is my party” stod det på en av tavlorna inne på caféet. Jag festade med dagens fisksoppa, sallad och rostat surdegsbröd. Kaffet smakade bra. Konsten inne på caféet brukar variera. Lamporna med skärmar av gamla kartor har hängt där ett bra tag. Jag gillar dom. Vad sägs?

 Och här är den utställande konstnärens presentation:

Tack vare den välmatade pausen orkade jag mycket: Leta upp en hel del grejor. Ge upp hoppet om att hitta allt (brukar vara det svåraste).Ta det jag hittat till mamma på boendet. Delta i anhörigträff med underhållning & information. Och visa mamma grejorna, sitta på sängkanten hos henne när hon lagt sig, innan det var dags för hennes kvällsmedicin.

My body is my party? Yes, please!

#blogg100

Upplysning

Bilden föreställer Andrew Newberg, neuroforskare. Han är pionjär inom den neurologiska forskningen om religiösa och andliga upplevelser. Jag lyssnade just på en föreläsning, som han höll om upplysning och hjärnan. Det är Sounds True som står bakom en Neuroscience Training Summit, med nya strömmade gratis föreläsningar varje dag. Efter föreläsningen frågade Tami Simon, från Sounds True, om Newbergs egna erfarenheter. Han berättade då om hur han som ung student blivit upplyst, genom att helt enkelt tvivla mer och mer på sin upplevelse av verkligheten. Till slut fanns bara ett fält av tvivel och Newberg gav upp hoppet om att hitta något att tro på. Någon hade frågat honom om han då inte blev förtvivlad, men så var inte fallet. Tvärtom infann sig ett djup lugn. Så började Newbergs intresse för fenomenet upplysning. Mer neurovetenskap via Sounds True här:

http://www.soundstrue.com/store/neuroscience-summit/free-access?

#blogg100

Suck och stön

När ensamföretagaren med minimal omsättning ska deklarera, hörs djupa suckar ur hennes bröst. Hur kan en så liten omsättning skapa så mycket arbete med bokföring och bokslut? Det lönar sig inte för mig att lämna bort jobbet, just för att jag får in så lite via firman. Det mesta av min inkomst från förra året var lön vid anställning. Jobbet med redovisningen av företagets bokslut inför deklarationen måste göras ändå, tyvärr. Uppskjutandet känns som en tung väska, ett bagage av olust som jag inte gillar. Nu har jag gnetat på i några timmar och tar paus för att fira Valborg. Fortsättning följer imorgon och i värsta fall även på måndag. I bästa fall lär jag mig något av det här, till nästa år. Kanske mer ordning?

#blogg100

Väljer du vad du visar?

En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!

#blogg100

Rundan

Vi är nog många som har våra rundor. Den där alldeles lagom långa promenaden på sisådär en halvtimme. När det är dags att rasta sig, få luft och ny energi. Just den här rundan blev en vana för många år sen. Min kurskamrat och jag träffades då hos mig för att jobba med vår C-uppsats. Det var i mitten av december. För att hinna få lite dagsljus under eftermiddagen behövde vi komma iväg ut på Gärdet. Rundan behövde vara tillräckligt lång för att ge den effekt vi eftersträvade, men tillräckligt kort för att vi lätt skulle kunna fortsätta jobba där vi slutade, när vi kom tillbaka. Den fungerar fortfarande på det sättet, när jag arbetar med något hemma. Det finns massor av fina promenadvägar där jag bor. Men ibland vill jag inte bli för uppslukad av omgivningen och slippa tänka på vilken väg jag går. Så var det idag. Även om det var mulet var det fint att se himlen, gräset och träden under rundan.

#blogg100

Underbart är kort

Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.

Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central! 


#blogg100

Aprilväder och jobb

   
 
  Dagen började med strålande sol och klarblå himmel. Det såg jag från balkongen när jag gick ut i pyjamas efter en riktigt lång sovmorgon. Jag behövde vila efter en intensiv arbetsvecka, då jag gått upp tidigt varje morgon. Sen dröjde det tills jag kom ut och då hade det mulnat på, för att plötsligt börja hagla. Jag cyklade i vindjacka och regnbyxor till GIH-badet för att träna. Det haglade samtidigt som solen lyste, ett speciellt ljus blev det. På vägen fotade jag det här:  Konstnären som gjort texten av engångsmuggar, berättar i Östermalmsnytt att han satte upp dem som ett svar på sin pappas fråga: ”När ska du skaffa ett riktigt jobb?” De vita muggarna lyste upp i gråvädret. Jag funderade över vad ett riktigt jobb är och vem som avgör det. Nu i kväll har jag varit på bio och sett ”Eye in the sky” där Helen Mirren spelar överste. Soldat – vad är det för jobb egentligen? Eller att jobba med film, är det ett riktigt jobb? Vad säger du som läser det här?

#blogg100