Picknick under maraton

Vi bor så nära löparbanan för Stockholm Maraton, att vi alltid påverkas av det, om vi så bara går ut genom dörren under loppet. I år skulle en av mina kusiner springa, hade jag noterat. Jag hoppades lite på att kunna se honom passera oss. Framåt lunchdags var det så skönt väder att vi blev sugna på att ha en picknick. Äggmackor och sallad med kaffe i termos stod på menyn. 

Loppet hade börjat när vi kom ut. Vi satte oss på en gräsplätt nära den avstängda vägbanan. Tyvärr lyckades vi aldrig se min kusin live, utan fick nöja oss med bilder och filmer på Facebook. Å andra sidan hade vi en skön dag när vi cyklade runt på Djurgården för att följa loppet.


Jag hittade en ihålig ek, som jag inte lagt märke till förut. Inuti den växte spännande svampar. De påminde om skulpturerna av Tony Cragg. Se själva!

Svamparna:


En av skulpturerna av Cragg:


#blogg100

Annonser

Konst på café i regn

Nej, jag hade inte missat tåget. Jag var hungrig och befann mig mitt emellan dagens två besöksmål i Uppsala. Det regnade.

Höganäsparken och kolonilotterna där, ligger alldeles intill min mammas äldreboende. Hos henne hade jag först hämtat nycklar, efter en regnig promenad från stationen. Tur att jag tog paraply!

Broströms café ligger alldeles bakom järnvägsstationen i Uppsala. Den passerade jag igen på väg till mammas gamla lägenhet. Hon hade bett mig hämta lite grejer. Innan jag gick vidare till lägenheten var det dags för lunchpaus. Jag visste att det kunde bli svårt att försöka hitta det hon ville ha bland alla hennes saker. Så jag behövde energi inför jobbet.

”My body is my party” stod det på en av tavlorna inne på caféet. Jag festade med dagens fisksoppa, sallad och rostat surdegsbröd. Kaffet smakade bra. Konsten inne på caféet brukar variera. Lamporna med skärmar av gamla kartor har hängt där ett bra tag. Jag gillar dom. Vad sägs?

 Och här är den utställande konstnärens presentation:

Tack vare den välmatade pausen orkade jag mycket: Leta upp en hel del grejor. Ge upp hoppet om att hitta allt (brukar vara det svåraste).Ta det jag hittat till mamma på boendet. Delta i anhörigträff med underhållning & information. Och visa mamma grejorna, sitta på sängkanten hos henne när hon lagt sig, innan det var dags för hennes kvällsmedicin.

My body is my party? Yes, please!

#blogg100

Nässlor

Vi fick nässelsoppa igår. Det är precis rätt tid att plocka dem nu, när de fortfarande är späda. Senare på säsongen innehåller nässlorna ett ämne, som kan irritera njurarna, står det på Wikipedia.

Ett annat användningsområde för nässlor (även det enligt Wikipedia) fascinerade mig när jag var liten. Det går att bearbeta, spinna och använda fibrerna till tyg, ibland genom att blanda in lin. Det tunna tyget gjort av nässelfiber kallas nättelduk.

I en saga om en prinsessa med sju bröder förvandlas de till svanar av en häxa. De räddas av sin syster. Hon plockar nässlor, spinner garn av dem och väver ett tyg. Det syr hon skjortor av, för att slutligen trä dem på svanarna och häver på så sätt förtrollningen. Den minste broderns ena ärm hinner aldrig bli färdig, så han behåller lite vingpennor på ena sidan. En fantasieggande bild!

Här är ett recept på nässelsoppa:

Skölj 2 liter nässlor i flera vatten.

Koka upp 1 liter vatten och 1 tsk salt.

Lägg i nässlorna.

Koka under lock 5 min.

Ta upp nässlorna (spar spadet), kör dem i mixer och slå på så mycket av kokvattnet som mixern klarar.

Lägg i 1 buljongtärning, 3 msk vetemjöl och 1 msk smör.

Mixa allt.

Häll tillbaka i kastrullen och låt soppan sjuda en stund.

Smaka av vitpeppar och en nypa salt.

#blogg100

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100

Vända mot solen

Det är fortfarande ovant och samtidigt skönt att sitta ute i kortärmat och äta lunch. Jag vänder framsidan av min kropp mot solen; som en av blommorna känner jag mig. Mitt lunchsällskap är två kvinnor och en man, som liksom jag dansat en timme i ”Let Go” – lunchmeditation på yogastudion Urban Om. Fulla av endorfiner sitter vi efteråt i trädgården på Centralbadets gård och njuter av Ecobarens goda mat.


 När jag tittar mig i spegeln senare på eftermiddagen, ser jag att solen gett mig en djupare färg.
#blogg100

Tidens tand

En ny månad börjar idag. Den månad jag föddes, som jag tycker så mycket om och samtidigt känner vemod inför; hur tiden går. Bilden föreställer en fossil jag har på fönsterbrädet. En påminnelse om ett längre tidsperspektiv, som tröstar mig lite: Att just min existens bara är en del av en lång kedja av liv. Jag har suttit med mitt pappersarbete inför deklarationen nu på eftermiddagen. Innan dess, gick vi en solig långpromenad i Liljansskogen. Vi kunde sitta ute och äta.

 Harpaviljongen är ett av våra favoritställen och personalen hejar ofta glatt när vi kommer. Under lunchen pratade mitt sällskap om förestående eller pågående pension. För mig dröjer det något tiotal år, men jag har många äldre vänner och bekanta. Deras samtal väcker mina funderingar över tidens gång.

 Jag föreställer mig tidens tand. Hur den biter av och tuggar sönder allt till mindre bitar efterhand. Och att bitarna till slut smälts, spottas ut och formas om till något helt nytt, i ett evigt flöde.

#blogg100

Lunchpaus på Saltå kvarns café

   
    
    
 Vi är lite trötta så här dagen efter festen. I natt sov vi gott i Nyköping-svågerns lya. Resan hem bjuder på vackra vyer i det vårfagra landskapet längs Kustvägen.”Det leende Sörmland” brukar min lokalpatriotiske make alltid kalla sin barndoms landskap, oavsett årstid eller väder. Nu när lövsprickningen just har börjat, stämmer uttrycket väl. När vi lämnat Kustvägen för E4:an behöver vi mat för att orka vidare. Saltå Café, alldeles utanför Järna, är en favorit. Min farmor, som var antroposof, bodde i Ytterjärna och kände grundarna av Saltå kvarn. Idag träffar jag på en bekant från Mindfulnessgruppen, inne på caféet. Parkeringen är full och det pågår en loppis i huset intill. Det känns ändå fridfullt vid den lilla ån och soppan smakar bra. Med nya krafter fortsätter vi färden hemåt.

#blogg100

Nytt lunchställe igen

  Igår var jag ute vid Stora Skuggan och åt lunch på värdshusets uteservering, som jag hört om men inte haft chans att prova förrän nu. Ekologisk fräsch mat och fin matsal med mycket plats. Rekommenderas! 

Idag är jag inne i stan och provar för första gången på Matdistriktet. http://www.couscous.se/matdistriktet/26 Det ligger på den delen av Rådmansgatan, som smyger sig längs Spökparken, några meter från Drottninggatans backiga del. Stället hade nästan stängt, strax före två, men lät mig sitta kvar och äta i lugn och ro. God, varierad ekologisk mat från buffé. Man betalar per hekto. Jag tipsades om stället av en tjej på Urban Om. Där dansade jag först loss på Let Go – lunchmeditation med dans. Läs mer: http://www.urbanom.se/meditation

#blogg100

När det är FÖR rent

  Vårsolen lyser upp vårt sovrum och kök om kvällarna. Då blir dammråttorna synliga. Och dagens utomhuslunch har gett energi. Så plötsligt åker dammsugaren fram. Maken sköter matlagningen och jag städningen ikväll. Men när jag kommer till momentet att lyfta på soffkuddarna, inser jag att vi behöver ha fest snart: Det är ju alldeles för rent där, under kuddarna. Inga chipsflagor eller popcorn. Inga vinfläckar. Inte ens någon tennisboll, från gästande hund. Bara något enstaka långt hårstrå. Det känner jag väl igen från mitt eget huvud. Hmm! Just vinfläckar kan jag klara mig utan, när jag tänker efter. Men smulor och skräp, spår av liv, påminner verkligen om allt roligt, som skapat dem. Det får bli en vårfest längre fram, helt klart!
#blogg100