Digital närvaro eller frånvaro?

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Att våga höras och synas

Idag har jag tränat på att våga synas och höras. Kanske inspirerad av gårdagens hyllning till Göran Hägg? 

Via Instagram har jag hittat Klara Härgestam och hennes sida klara besked http://instagram.com/klarabesked 

Idag fyller hon trettio år. Det firade Klara med att sjunga en födelsedagssång rakt in i kameran i morse. Och bjuda in sina följare till att filma ett kort hyllning & tagga filmklippet med hennes namn på Instagram. 

Så det gjorde jag! Och fick träna både på att våga genomföra det och på att vänta in hennes respons. 

Att vara med och omfamna en del tankar och känslor som hela processen utlöste, var kanske det mest utmanande för mig. 

Samtidigt känner jag mig nöjd med min insats och att jag vågade svara an. Tack igen Klara Härgestam och ja må du leva, idag och alla dagar!

#blogg100

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Iscensättning

Har du hört talas om Instagram-husbands? När samlivet inriktas på att hitta bilder som passar att visa upp på kontot. Som här: http://instagramhusband.tumblr och här https://youtu.be/fFzKi-o4rHw

I min iver att kommunicera i alla möjliga (och snudd på omöjliga) medier, började jag tidigt att lägga upp foton på nätet. Innan smartphones slog igenom på bred front, hade jag en mobiltelefon från Sharp, som – just då jag köpte den – gav bäst bildkvalitet av alla mobilkameror på marknaden. I början höll jag mig mest till semesterbilder, kanske en och annan blomma. Motiven utökades efterhand till mer vardagliga situationer. Så småningom har mobilen börjat komma fram hela tiden. Nästan vilken aktivitet som helst kan helt plötsligt börja styras av bildvinklar och ljus. Det blir störande till slut, både för ”modeller” och ”fotograf” om hela livet ska iscensättas på det viset. Jag tränar därför på att avstå från att göra det för ofta.

Å andra sidan gillar vi båda att fotografera och att titta på bilder. Bilden nedan tog jag i den japanska trädgården i Springfield, Missouri, för ganska exakt fem år sedan. Den får bli dagens avrundning.


#blogg100

Väljer du vad du visar?

En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!

#blogg100

Varför?

  För att jag kan. För att se hur det går. Det är femte året i rad den här utmaningen händer och andra gången jag själv deltar. Just idag – när det ändå har pågått dagligen sen 1/3, tryter inspirationen rejält. http://bisonblog.se/2016/02/blogg100-femte-aret-i-rad/

Så varför inte metablogga? Blogga om att blogga, liksom. Förra gången körde jag bloggen kopplad till en hemsida. Den här gången prövar jag WordPress Iphone-app. Lätt att bara fånga något i ögonblicket liksom. Fast sen går jag in och redigerar ändå… Det är språket jag vill åt. Rytmen!

#blogg100

Nytt lunchställe igen

  Igår var jag ute vid Stora Skuggan och åt lunch på värdshusets uteservering, som jag hört om men inte haft chans att prova förrän nu. Ekologisk fräsch mat och fin matsal med mycket plats. Rekommenderas! 

Idag är jag inne i stan och provar för första gången på Matdistriktet. http://www.couscous.se/matdistriktet/26 Det ligger på den delen av Rådmansgatan, som smyger sig längs Spökparken, några meter från Drottninggatans backiga del. Stället hade nästan stängt, strax före två, men lät mig sitta kvar och äta i lugn och ro. God, varierad ekologisk mat från buffé. Man betalar per hekto. Jag tipsades om stället av en tjej på Urban Om. Där dansade jag först loss på Let Go – lunchmeditation med dans. Läs mer: http://www.urbanom.se/meditation

#blogg100

Tack för dansen!

   
Bilderna är tagna strax efter kvällens pass med chakradansmeditation på Urban Om.

 http://www.urbanom.se/ 

Passet hade som fokus pannchakrat eller tredje ögat, med vars hjälp både visioner och illusioner skapas och det leddes av Swami Anibadh. Honom har jag känt i många år och jag uppskattar hans sätt att leda danspassen. Kvinnan som står bredvid honom heter Christina Nilsson och sysslar också – bland annat – med dans. Hon gillade en av låtarna så mycket att hon kom upp efteråt. Just då hade jag bett Anibadh att få ta en bild. Under själva meditationen är vi helt inriktade på dansen. Då passar det inte att ta bilder. Så jag tänkte att direkt efteråt skulle fungera, för att fånga lite av känslan på bild. Anibadh föreslog att jag skulle låta någon mer vara med och Christina,  som redan stod där, tackade ja. Tack för dansen!

#blogg100

Kvällen börjar bra

  Vi är på klassisk mark vid Odenplan. Några av oss vill minnas att Folkets bio låg här på Vegagatan en gång i tiden. Vi brukade också gå på Café Vega, som låg lite längre upp på gatan. Nu huserar Pygméteatern här sen 37 år. Och jag kan inte minnas att jag varit här. Vi ska se – och framför allt höra- Violet Green and all between. Se https://violetgreenandallbetween.wordpress.com/.

   

  

  

 Nu kan jag inte blogga mer – vill ägna mig åt mina vänner. Vi ses imorgon!  

Som ni ser av den korta videon var det fullt ös. Rekommenderas!

#blogg100

Fredagsmys?

   Brukar du också sjunka ner lite djupare i soffan just på fredagar? Kanske oavsett arbetstider eller livssituation? Det är liksom en kollektiv ritual, som är så oerhört lätt att bli en del av. Kravlös och trygg, återkommer varje vecka. Och just nu går Let’s dance. Lätt att titta på, gör inget om man missar lite. Glitter, glamour och intressanta ordvändningar, för oss som går igång på nördiga sätt att beskriva rörelse. Ikväll har vi ätit på kvarterskrogen och sluppit disk. Och i soffan bredvid mig sitter en man som uppskattar mysiga hemmakvällar. Det är fredagkväll. Ha det gott kära läsare, det ska jag!

#blogg100