99 av 100

Å ena sidan är det alltid roligt med utmaningar och att skriva. Å andra sidan känner jag att just den här utmaningen – att skriva och publicera hundra blogginlägg på lika många dagar – är mindre rolig än många andra utmaningar jag antagit. 

Jag älskar det här inlägget för känslan av att nästan vara framme. Det är en särskild känsla som är bitterljuv, vad målet och vägen dit än är.

Redan nu vet jag att jag kommer att fortsätta bloggandet, men med betydligt glesare frekvens. Och kanske under annat namn. 

Vad den här omgången blogg100 gett mig, är främst chansen att lära mig använda WordPress genom frekvent användning och särskilt att använda plattformens mobilapp. 

Ikväll är jag åter gräsänka. På lördag reser jag till Arizona. Jag ska vara i Sedona en vecka. Då kommer jag inte att behöva anpassa bilder och ord, som beskriver min upplevelse under vistelsen där,  till det här bloggformatet. Jag kan dela med mig på sociala medier utan hänsyn till bloggen. Det känns bra. 

Nu tänker jag tillbaka på vad jag bloggat om sen starten i mars och tittar på statistiken i WordPressappen. Jag har inte många följare och inte heller många läsare eller gillare av enskilda inlägg. Min blogg är spretig i ämnesvalen, vilket också avslöjas i mängden kategorier och i själva namnet på bloggen: Stort och smått i hundra dagar.

Vad inlägget imorgon ska handla om vet jag inte än. Bara att det blir det sista i just den här bloggen. Vi kanske ses då?

#blogg100

Annonser

Publiken och Dolly Style i lycklig förening

​​Genom gamla kompisar och före detta kollegor har jag kontakter i Gustavsberg. Jag såg reklam för deras lokala firande av nationaldagen i mitt Facebookflöde. I programmet fanns en spelning med Lars Vegas Trio, där en bekant till mig är en av bandmedlemmarna. Dessutom fanns där ett uppträdande med gruppen Dolly Style. Så här ser de ut på scenen:
Det var med andra ord lätt att locka med min syster, systerdotter och en kompis till henne att följa med ut till Gustavsbergs hamn i eftermiddags. Vi hade inlett firandet vid lunchtid i Kärrtorp på fotoutställning. Där fanns också loppis, musik och en hoppborg med rutschkana. Tjejerna verkade outtröttliga. 

De fick som tur var vila lite på resan ut till Gustavsberg. Där köade vi som många andra och handlade affischer med idolerna på, som signerades efter showen. Lars Vegas Trio spelade först. De drog ner en del applåder och fick med publiken i allsång. 


Men när några av tjejerna i Dolly Style dök upp i ett fönster vid sidan av scenen, drunknade musiken i en öronbedövande falsettkör av flicktjut. 

Titta noga i fönstret till vänster i bild!

Tyvärr missade jag att fota eller filma när de öppnade fönstret en stund och lutade sig ut. Strax efter intog de scenen under publikens jubel. Då kunde det låta så här:​​​
​Något inom mig känner en djup tillfredställelse över att något så pastelligt, flickigt och lättsamt fått ta så mycket plats, särskilt just på nationaldagen. Enhörningar och glass är värda att firas.

#blogg100

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Skuggor och dagrar

En så här varm dag är det riktigt skönt inne i vårt trapphus. Jag har haft tvättstugan på förmiddagen och rört mig upp och ner i huset. Vi bor på sex trappor och tvättstugan är i bottenvåningen. Lite grann har jag varit ute, på gården, balkongen och en promenad till affären. Det fick räcka idag.

Jag har alltid känt mig ambivalent inför att vara inomhus när det är fint väder ute. Särskilt när det är över 22-25 grader varmt. Då gillar jag ofta att hålla mig i skuggan eller inomhus, även om jag också solar emellanåt.

När jag var liten älskade jag att läsa böcker. På landet under sommarlovet kände jag mig mera ostörd inomhus. Den känslan kommer lätt tillbaka när det är varmt och jag inte har några tider att passa. Fast nu börjar det bli dags att laga middag!


#blogg100

Kvällens TV-tips

En TV-serie som vi tittar på hemma hos oss, är Grace och Frankie. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa, så man kan lätt se flera i rad, när andan faller på, som ikväll.

Säsong två har nyligen kommit på Netflix. Det är kul att se när två kvinnor i sjuttioårsåldern; Jane Fonda, som spelar Grace och Lily Tomlin, som spelar Frankie, får ta så mycket plats i rutan. Deras karaktärer går igenom en hel del under seriens gång och det är ömsom roligt, ömsom mer dramatiskt. 

Serien Vänners skapare, veteranerna Marta Kauffman och Howard J. Morris, står bakom manuset, läser jag på nätet. Mycket av historien i första säsongen byggde på förvecklingar, som uppstår när Grace och Frankies äkta män kommer ut som ett homosexuellt kärlekspar, i det allra första avsnittet.

 Nu i andra säsongen fördjupas alla bihistorier och vi får följa fler olika karaktärers öden. Hemma hos oss har vi inte tröttnat än. Så det är tur att det än så länge finns fler avsnitt kvar, som vi kan se en annan dag.

#blogg100

Styrkan hos en ros


Idag har jag firat min mamma på Mors dag, i sällskap av en syster, min man och en vuxen systerdotter. Och nu påminns jag om en strof ur en sång: Miten och Deva Premal, de som jag hörde sjunga i fredags, gav  1996 ut albumet Strength of A Rose. https://open.spotify.com/album/2oYa70GgGOLLSGLwREb1oE 

Jag minns inte längre i vilken form jag hade albumet, om det var på CD eller kasettband (!). Däremot minns jag hur låtarna på albumet gav mig styrka och mod att välja nya vägar i livet. 

I samma veva sökte jag in till sjukgymnastprogrammet och bytte yrkesbana. Under den resan fick jag ofta försöka vara mamma åt mig själv, för att orka. Jag var ensamstående utan barn och mina vänner var inne på helt andra saker. 

Att bli student igen (och på ett yrkesinriktat program) vid 35+ är inte helt enkelt. I sjukgymnast-programmet är det dessutom så mycket fokus på kroppen, även studenternas egna kroppar.

Jag behövde all självmedkänsla jag kunde uppbringa under de där åren. Musik och meditation hjälpte mig att hitta min egen inre moderlighet.

En av kvalitéerna i att vara kvinna och mamma, handlar både om styrka och mjukhet, som hos rosorna.

Att ge efter och samtidigt fortsätta veckla ut kronbladen. Låta dofterna släppas fria.

#blogg100

Konst på café i regn

Nej, jag hade inte missat tåget. Jag var hungrig och befann mig mitt emellan dagens två besöksmål i Uppsala. Det regnade.

Höganäsparken och kolonilotterna där, ligger alldeles intill min mammas äldreboende. Hos henne hade jag först hämtat nycklar, efter en regnig promenad från stationen. Tur att jag tog paraply!

Broströms café ligger alldeles bakom järnvägsstationen i Uppsala. Den passerade jag igen på väg till mammas gamla lägenhet. Hon hade bett mig hämta lite grejer. Innan jag gick vidare till lägenheten var det dags för lunchpaus. Jag visste att det kunde bli svårt att försöka hitta det hon ville ha bland alla hennes saker. Så jag behövde energi inför jobbet.

”My body is my party” stod det på en av tavlorna inne på caféet. Jag festade med dagens fisksoppa, sallad och rostat surdegsbröd. Kaffet smakade bra. Konsten inne på caféet brukar variera. Lamporna med skärmar av gamla kartor har hängt där ett bra tag. Jag gillar dom. Vad sägs?

 Och här är den utställande konstnärens presentation:

Tack vare den välmatade pausen orkade jag mycket: Leta upp en hel del grejor. Ge upp hoppet om att hitta allt (brukar vara det svåraste).Ta det jag hittat till mamma på boendet. Delta i anhörigträff med underhållning & information. Och visa mamma grejorna, sitta på sängkanten hos henne när hon lagt sig, innan det var dags för hennes kvällsmedicin.

My body is my party? Yes, please!

#blogg100

På väg till festen 

Vi är äntligen på väg till festen. En vän, som jag träffade på sjukgymnastutbildningen fyller jämna år. Jag har återigen glömt att planera bloggandet. Maken har tackat ja till att medverka på bild. Han retas med mig genom att fota mig och lägga upp det på Fejjan. Bilden blev ju bra 🙂

 Livet, kärleken och vänskapen – värda att firas – hur de än tar sig uttryck!


#blogg100

Att våga höras och synas

Idag har jag tränat på att våga synas och höras. Kanske inspirerad av gårdagens hyllning till Göran Hägg? 

Via Instagram har jag hittat Klara Härgestam och hennes sida klara besked http://instagram.com/klarabesked 

Idag fyller hon trettio år. Det firade Klara med att sjunga en födelsedagssång rakt in i kameran i morse. Och bjuda in sina följare till att filma ett kort hyllning & tagga filmklippet med hennes namn på Instagram. 

Så det gjorde jag! Och fick träna både på att våga genomföra det och på att vänta in hennes respons. 

Att vara med och omfamna en del tankar och känslor som hela processen utlöste, var kanske det mest utmanande för mig. 

Samtidigt känner jag mig nöjd med min insats och att jag vågade svara an. Tack igen Klara Härgestam och ja må du leva, idag och alla dagar!

#blogg100

Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100