Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100

Annonser

Blandade känslor 

Nu sitter vi, ett gäng gamla vänner, bänkade framför TV:n, som så många andra. Bordet är fullt av snacks och godis. Det finns vin. Vi har ätit tillsammans på den lokala pizzerian innan vi gick hit, hem till en i gänget som tagit på sig värdskapet. Mellon är nog mest en ursäkt för att träffas. En gång i tiden i min ungdom var jag aktiv i musikrörelsen och hängde på Musikforum i Uppsala. Vi avskydde Melodifestivalen och allt vi ansåg att den stod för: Kommersialism före kvalitet, en ytlig inställning till skönhet och hela idén om att det går att tävla i musik. Nu har den här samlingen framför finalen blivit en tradition, som är svår att bryta. Det är mysigt att ses och därför är alla anledningar som får oss att sluta upp välkomna. Och i år har tack och lov stora delar av programmet hög kvalitet även konstnärligt. 

Nu måste jag lägga undan telefonen innan jag blir utslängd från festen!

#blogg100

Suck och stön

När ensamföretagaren med minimal omsättning ska deklarera, hörs djupa suckar ur hennes bröst. Hur kan en så liten omsättning skapa så mycket arbete med bokföring och bokslut? Det lönar sig inte för mig att lämna bort jobbet, just för att jag får in så lite via firman. Det mesta av min inkomst från förra året var lön vid anställning. Jobbet med redovisningen av företagets bokslut inför deklarationen måste göras ändå, tyvärr. Uppskjutandet känns som en tung väska, ett bagage av olust som jag inte gillar. Nu har jag gnetat på i några timmar och tar paus för att fira Valborg. Fortsättning följer imorgon och i värsta fall även på måndag. I bästa fall lär jag mig något av det här, till nästa år. Kanske mer ordning?

#blogg100

Återseende

  
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.

#blogg100

Återhämtning 

  För ungefär en månad sedan gick jag kursen ”Hjälpa andra”, en certifieringskurs för den som vill hjälpa och handleda andra i sorg. Mer än halva kursen ägnades åt att bearbeta egna förluster. Och för att kunna arbeta rekommenderas att vi som gått kursen ser över minst tio relationer, innan vi är redo att hjälpa någon annan. Idag var jag på den månadsvisa kostnadsfria återträff som ingår i kursen. Jag träffade en av mina kurskamrater och två kvinnor som gått kurs tidigare. Det värmde hjärtat att möta dem.

#blogg100

Gamla vänner

   På mammas äldreboende träffar jag några gamla vänner. Kvinnans mamma bor där. Vi ”barn” känner varandra delvis genom att våra föräldrar gjorde det. Senare i livet träffades vi igen och arbetade tillsammans med texter för ett meditationscenters program. Det utvecklas nu en trivsam stämning runt middagsbordet. 

Bonaden på bilden hade min mamma i sitt gästrum förr. Idag kunde jag också hjälpa henne att få kontakt med en gammal vän från Norge. Norskan hade just fyllt jämn födelsedag och blev mycket rörd över att höra mammas röst. Delad glädje kan kännas mer än dubbel glädje!

#blogg100

När sjukgymnasten får gå till sjukgymnast

 Sjukgymnast. Jag vet. Några läsare kommer att reagera på det ordet. Det heter fysioterapeut nu för tiden. Jag har inte bytt titel än. Inte den kollega som jag idag för tredje gången besökte heller. Mitt vänstra knä (syns på bilden) har blivit sämre sista tiden. Jag har tränat mindre och mindre, för att det gör ont och jag tappar lusten då. Jag har inte varit säker på var felet ligger. Och jag tappade ett tag även tron på att hitta alternativa sätt att träna, som kändes tillräckligt roliga. Det var jobbigt att be om hjälp inom ett område där jag själv är ”expert”. Mina kunskaper hade tyvärr börjat kännas teoretiska och omöjliga att omsätta i praktisk handling, när det gällde min egen kropp. En kollegas undersökning och peppning hjälpte. Jag planerar nu att bli bättre, ha mindre ont och återfå kondition och styrka.
#blogg100

Dagens dikt: Försoning

  Dikten är skriven av Werner Aspenström, ur ”Dikter under träden”. 

Jag har en gång flyttstädat åt den store diktaren, på ålderns höst. Både han själv och hans hustru var förtjusande och vänliga. De verkade dock mycket handfallna vad gäller städning. Werner Aspenström blev genuint förvånad, när jag plockade bort badkarsfronten och där hittade åratals avlagringar av smuts, tvålar och badleksaker. Han visste helt enkelt inte att det gick att komma in under badkaret på det sättet. Att göra det där arbetet hos paret Aspenström var, trots smutsen – kanske på grund av deras oskyldiga attityd – en ren glädje och än idag ett fint minne.
#blogg100