Digital närvaro eller frånvaro?

Uppdatering 20170912:

När jag lade ner min firma vid årsskiftet 2016-17 släckte jag också hemsidan jag skriver om här. 

Än så länge får inlägget ligga kvar som ett minne.

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Annonser

Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100

Väljer du vad du visar?

En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!

#blogg100

Skapande svenska

I ett tidigare blogginlägg http://wp.me/p7hX4l-K publicerade jag en gammal text från 1980. Den hösten gick jag kurs i Skapande svenska på Uppsala universitet. I slutet av terminen gavs en antologi ut, med smakprov på alla kursdeltagares texter. Vi var två tjejer som fick i uppdrag att göra layouten till boken. Titeln på boken – Speglingar –  hade vi i kursen kommit fram till, efter långa diskussioner. Jag minns inte längre om vi valde titel först och bild på omslaget sedan, eller tvärtom. 

Händerna på bilden, en teckning av Dürer, föreställer egentligen en bedjande människas händer. De sammanförda handflatorna används för att hälsa, visa vördnad och tacksamhet i många kulturer. När vi firar Lucia skrider hon fram och sprider ljus i mörkret, med händerna i samma gest. På något sätt sammanfattade bilden allt det vi i kursen gått igenom tillsammans, tyckte jag. I texterna vi skrev blottade vi oss för varandra, på ett sätt som kunde kännas mycket utlämnande. Framför allt eftersom vi skulle kommentera och ge varandra återkoppling, utan att ha lärt oss ge konstruktiv kritik. Många blev osams och förorättade, kände sig missförstådda. Ändå framhärdade vi och fortsatte att skriva, läsa och ge kritik. 

Idag känner jag en värme och inspiration av att titta på omslaget. All text speglar sammanhanget den blir till i. Händerna har varit med och skapat texten, fortsätter att skapa texter. Fingrarna berör tangenter och fogar bokstav efter bokstav, tecken efter tecken, till ord och meningar. Kursen är slut sedan många år, men skapande svenska fortsätter…

#blogg100

Aprilväder och jobb

   
 
  Dagen började med strålande sol och klarblå himmel. Det såg jag från balkongen när jag gick ut i pyjamas efter en riktigt lång sovmorgon. Jag behövde vila efter en intensiv arbetsvecka, då jag gått upp tidigt varje morgon. Sen dröjde det tills jag kom ut och då hade det mulnat på, för att plötsligt börja hagla. Jag cyklade i vindjacka och regnbyxor till GIH-badet för att träna. Det haglade samtidigt som solen lyste, ett speciellt ljus blev det. På vägen fotade jag det här:  Konstnären som gjort texten av engångsmuggar, berättar i Östermalmsnytt att han satte upp dem som ett svar på sin pappas fråga: ”När ska du skaffa ett riktigt jobb?” De vita muggarna lyste upp i gråvädret. Jag funderade över vad ett riktigt jobb är och vem som avgör det. Nu i kväll har jag varit på bio och sett ”Eye in the sky” där Helen Mirren spelar överste. Soldat – vad är det för jobb egentligen? Eller att jobba med film, är det ett riktigt jobb? Vad säger du som läser det här?

#blogg100 

 

Ordens makt

  Den här bilden dök upp hos en vän (och släkting) på Fejjan. Den fick mig att skratta och påminde mig om hur roligt det är att leka med ord. Efter en intensiv vecka löper texten trögare än vanligt, så här på fredagkvällen. Kanske tar jag mitt skrivande för mycket på allvar? 

Ord i låttexter har en särskild makt, som när Prince sjunger:

I’m not a woman, I’m not a man, I am something you can never understand.  

I would die 4 you, 1984

På pendeltåget hem idag hörde jag två välklädda och chica kvinnor göra annorlunda ljud. De talade ett språk jag varken förstod eller kunde identifiera. Den ena av dem berättade, när jag frågade henne, att de var från Mongoliet. Plötsligt tänkte jag på jurtor, stäpplandskap och hästar, trots att kvinnorna var klädda för storstadsliv. Den ena hade stora och mörka solglasögon på sig och en tjusig handväska i läder. Jag har länge drömt om att resa till Mongoliet. Min dröm bygger på historier från en svunnen tid, i böcker som jag läste som barn. Nya ord och berättelser kanske beskriver landet bättre? Förresten, vilket land kommer giraffhallicken ifrån? Serien http://piecomic.tumblr.com/tagged/favorite kommer från USA, vad jag vet. Och jordens alla länder ligger på samma planet i alla fall. Som snurrar vidare in i helgen!

#blogg100

Vårkonsert

  En vän sen många år sjunger i kör. Den heter Vox Media; ett passande namn för en personalkör vars medlemmar arbetar på SR, UR och SVT. Under året ger de flera konserter. Jag brukar gå och lyssna på dem, om jag kan. 

Vårens konsert hölls i Norska kyrkan nu ikväll och hade temat ”Från Beatles till Bach”. Alla musikstycken som kören sjöng, var skapade av någon vars namn började på B.”Bara B:n” (som ju också på ett fyndigt sätt anknyter till våren) var underrubriken på konserten. 

Sista låten var en fin låt om vänskap, av Björn och Benny i ABBA. Då klev kören ut i kyrkan och stod runt oss i publiken. Sången strömmade emot oss från alla håll. En fin avrundning!

Och på vägen hem passerade jag Kungsan där körsbärsträden blommar för fullt. Många stannade för att fotografera. Ljuset var fantastisk, men svårt att fånga med bara mobilkameran. Min hand är med på den nedre bilden för att skärma av ljuset bakom blomman. Det kändes lite högtidligt att hålla i den. Som en japansk vårceremoni.  

 
#blogg100

Varför?

  För att jag kan. För att se hur det går. Det är femte året i rad den här utmaningen händer och andra gången jag själv deltar. Just idag – när det ändå har pågått dagligen sen 1/3, tryter inspirationen rejält. http://bisonblog.se/2016/02/blogg100-femte-aret-i-rad/

Så varför inte metablogga? Blogga om att blogga, liksom. Förra gången körde jag bloggen kopplad till en hemsida. Den här gången prövar jag WordPress Iphone-app. Lätt att bara fånga något i ögonblicket liksom. Fast sen går jag in och redigerar ändå… Det är språket jag vill åt. Rytmen!

#blogg100

Edit, mamma, Gud och jag

  
 Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.

Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:

GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet 
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning; 

gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot; 

gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker; 

gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp; 

gud är evigheternas stående vatten; 

gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska; 

gud är insekternas myriader och rosornas extas; 

gud är en tom gunga mellan intet och alltet; 

gud är ett fängelse för alla fria själar; 

gud är en harpa för den starkaste vredens hand; 

gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!

#blogg100