99 av 100

Å ena sidan är det alltid roligt med utmaningar och att skriva. Å andra sidan känner jag att just den här utmaningen – att skriva och publicera hundra blogginlägg på lika många dagar – är mindre rolig än många andra utmaningar jag antagit. 

Jag älskar det här inlägget för känslan av att nästan vara framme. Det är en särskild känsla som är bitterljuv, vad målet och vägen dit än är.

Redan nu vet jag att jag kommer att fortsätta bloggandet, men med betydligt glesare frekvens. Och kanske under annat namn. 

Vad den här omgången blogg100 gett mig, är främst chansen att lära mig använda WordPress genom frekvent användning och särskilt att använda plattformens mobilapp. 

Ikväll är jag åter gräsänka. På lördag reser jag till Arizona. Jag ska vara i Sedona en vecka. Då kommer jag inte att behöva anpassa bilder och ord, som beskriver min upplevelse under vistelsen där,  till det här bloggformatet. Jag kan dela med mig på sociala medier utan hänsyn till bloggen. Det känns bra. 

Nu tänker jag tillbaka på vad jag bloggat om sen starten i mars och tittar på statistiken i WordPressappen. Jag har inte många följare och inte heller många läsare eller gillare av enskilda inlägg. Min blogg är spretig i ämnesvalen, vilket också avslöjas i mängden kategorier och i själva namnet på bloggen: Stort och smått i hundra dagar.

Vad inlägget imorgon ska handla om vet jag inte än. Bara att det blir det sista i just den här bloggen. Vi kanske ses då?

#blogg100

Annonser

Konst på café i regn

Nej, jag hade inte missat tåget. Jag var hungrig och befann mig mitt emellan dagens två besöksmål i Uppsala. Det regnade.

Höganäsparken och kolonilotterna där, ligger alldeles intill min mammas äldreboende. Hos henne hade jag först hämtat nycklar, efter en regnig promenad från stationen. Tur att jag tog paraply!

Broströms café ligger alldeles bakom järnvägsstationen i Uppsala. Den passerade jag igen på väg till mammas gamla lägenhet. Hon hade bett mig hämta lite grejer. Innan jag gick vidare till lägenheten var det dags för lunchpaus. Jag visste att det kunde bli svårt att försöka hitta det hon ville ha bland alla hennes saker. Så jag behövde energi inför jobbet.

”My body is my party” stod det på en av tavlorna inne på caféet. Jag festade med dagens fisksoppa, sallad och rostat surdegsbröd. Kaffet smakade bra. Konsten inne på caféet brukar variera. Lamporna med skärmar av gamla kartor har hängt där ett bra tag. Jag gillar dom. Vad sägs?

 Och här är den utställande konstnärens presentation:

Tack vare den välmatade pausen orkade jag mycket: Leta upp en hel del grejor. Ge upp hoppet om att hitta allt (brukar vara det svåraste).Ta det jag hittat till mamma på boendet. Delta i anhörigträff med underhållning & information. Och visa mamma grejorna, sitta på sängkanten hos henne när hon lagt sig, innan det var dags för hennes kvällsmedicin.

My body is my party? Yes, please!

#blogg100

Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100

Underbart är kort

Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.

Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central! 


#blogg100