Now

There is no now, but here.

Annonser

Ett slut och en början

Jag sitter en stund vid fontänen på Mariatorget och vilar mig. Det är dags att skriva det allra sista inlägget i mitt bidrag till årets Blogg100. Vid slutet av en process är ögonblicket helt fyllt av innehåll. 

Allt som föregått den här situationen, finns liksom gömt inuti den här. Platsen är marinerad av allt som skett på andra platser, vid andra tidpunkter. Vattnet i fontänen plaskar. Torra frön från askarna runt fontänen blåser runt på marken. Människor sitter på bänkarna runt fontänen och andra passerar förbi. Ett barn i gul jacka fascineras av vattnets rörelse. Jag fångar bilden av det. 

Så flyktigt är vart ögonblick, så fullt av detaljer att se, höra, känna, lukta och smaka på. Att förundras över och svara an på. Lust och olust. Begär och avsmak. Glädje, sorg, ilska, rädsla. Tankar och ord. 

Samtidigt vilar allt i en stilla, tyst uppmärksamhet, min och allt levandes uppmärksamhet. En del kallar det kärlek, andra Gud eller något annat ord ur religionernas vokabulär. Det är svårt att sätta ord på det som är allra viktigast, sannast, närmast hjärtat. Så det passar bra att sätta punkt här.

#blogg100

99 av 100

Å ena sidan är det alltid roligt med utmaningar och att skriva. Å andra sidan känner jag att just den här utmaningen – att skriva och publicera hundra blogginlägg på lika många dagar – är mindre rolig än många andra utmaningar jag antagit. 

Jag älskar det här inlägget för känslan av att nästan vara framme. Det är en särskild känsla som är bitterljuv, vad målet och vägen dit än är.

Redan nu vet jag att jag kommer att fortsätta bloggandet, men med betydligt glesare frekvens. Och kanske under annat namn. 

Vad den här omgången blogg100 gett mig, är främst chansen att lära mig använda WordPress genom frekvent användning och särskilt att använda plattformens mobilapp. 

Ikväll är jag åter gräsänka. På lördag reser jag till Arizona. Jag ska vara i Sedona en vecka. Då kommer jag inte att behöva anpassa bilder och ord, som beskriver min upplevelse under vistelsen där,  till det här bloggformatet. Jag kan dela med mig på sociala medier utan hänsyn till bloggen. Det känns bra. 

Nu tänker jag tillbaka på vad jag bloggat om sen starten i mars och tittar på statistiken i WordPressappen. Jag har inte många följare och inte heller många läsare eller gillare av enskilda inlägg. Min blogg är spretig i ämnesvalen, vilket också avslöjas i mängden kategorier och i själva namnet på bloggen: Stort och smått i hundra dagar.

Vad inlägget imorgon ska handla om vet jag inte än. Bara att det blir det sista i just den här bloggen. Vi kanske ses då?

#blogg100

Publiken och Dolly Style i lycklig förening

​​Genom gamla kompisar och före detta kollegor har jag kontakter i Gustavsberg. Jag såg reklam för deras lokala firande av nationaldagen i mitt Facebookflöde. I programmet fanns en spelning med Lars Vegas Trio, där en bekant till mig är en av bandmedlemmarna. Dessutom fanns där ett uppträdande med gruppen Dolly Style. Så här ser de ut på scenen:
Det var med andra ord lätt att locka med min syster, systerdotter och en kompis till henne att följa med ut till Gustavsbergs hamn i eftermiddags. Vi hade inlett firandet vid lunchtid i Kärrtorp på fotoutställning. Där fanns också loppis, musik och en hoppborg med rutschkana. Tjejerna verkade outtröttliga. 

De fick som tur var vila lite på resan ut till Gustavsberg. Där köade vi som många andra och handlade affischer med idolerna på, som signerades efter showen. Lars Vegas Trio spelade först. De drog ner en del applåder och fick med publiken i allsång. 


Men när några av tjejerna i Dolly Style dök upp i ett fönster vid sidan av scenen, drunknade musiken i en öronbedövande falsettkör av flicktjut. 

Titta noga i fönstret till vänster i bild!

Tyvärr missade jag att fota eller filma när de öppnade fönstret en stund och lutade sig ut. Strax efter intog de scenen under publikens jubel. Då kunde det låta så här:​​​
​Något inom mig känner en djup tillfredställelse över att något så pastelligt, flickigt och lättsamt fått ta så mycket plats, särskilt just på nationaldagen. Enhörningar och glass är värda att firas.

#blogg100

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Picknick under maraton

Vi bor så nära löparbanan för Stockholm Maraton, att vi alltid påverkas av det, om vi så bara går ut genom dörren under loppet. I år skulle en av mina kusiner springa, hade jag noterat. Jag hoppades lite på att kunna se honom passera oss. Framåt lunchdags var det så skönt väder att vi blev sugna på att ha en picknick. Äggmackor och sallad med kaffe i termos stod på menyn. 

Loppet hade börjat när vi kom ut. Vi satte oss på en gräsplätt nära den avstängda vägbanan. Tyvärr lyckades vi aldrig se min kusin live, utan fick nöja oss med bilder och filmer på Facebook. Å andra sidan hade vi en skön dag när vi cyklade runt på Djurgården för att följa loppet.


Jag hittade en ihålig ek, som jag inte lagt märke till förut. Inuti den växte spännande svampar. De påminde om skulpturerna av Tony Cragg. Se själva!

Svamparna:


En av skulpturerna av Cragg:


#blogg100

Meditation för klimatet

Ikväll satt jag tillsammans med en grupp andra kvinnor och mediterade mitt på Sergels Torg. En gammal vän från förr hade bjudit in mig till evenemanget via Facebook. Att vi bara var kvinnor var kanske en slump. Eller?
Så här stod det i inbjudan:

”Kloka beslut tas inte i farten, vi behöver stanna upp. Därför väljer vi att stå upp för miljön genom att sätta oss ner i meditation. 

I juni ska Sveriges regering fatta ett avgörande beslut. Antingen går de med på försäljningen av statliga Vattenfalls brunkolsgruvor, eller så beslutar de att behålla gruvorna för att fasa ut verksamheten. 

Vid försäljning tas kolet upp och klimatet är i fara. Att istället behålla gruvorna och låta kolet ligga kvar är nu det största och viktigaste Sverige kan göra för klimatet. 

Vi samlas utanför riksdagen för att stå upp för klimatet och ge vårt stöd till politikerna att fatta ett beslut med omsorg om vår gemensamma framtid. 

Manifestationen sker i tystnad och stillhet.”

”Vi föreslår att alla tar på sig något rött, ta också gärna med ett rött, smalt tyg, t.ex. en sjal eller handduk, om du har. Vi lägger sedan tygerna som en röd linje framför oss där vi sitter, en symbol för planetens gränser som inte ska överskridas.”

Bilden ovan är från en tidigare manifestation, utanför riksdagshuset. Här är en bild från vår lilla grupp just när jag lämnat den, då några dröjde sig kvar för att småprata.

Under själva meditationen var det ingen jag kände som fotograferade, vad jag vet. Däremot stannade många förbipasserande och en del av dem fotograferade också. 

Vi satt i tjugofem minuter. Det var märkligt hur stilla och glädjefyllt jag kunde uppleva Sergels Torg en fredagkväll. Jag hoppas nu att vår inbjudan till mer medvetet närvarande politiska beslut om klimatet når fram. Låt kolet ligga!

#blogg100

Skuggor och dagrar

En så här varm dag är det riktigt skönt inne i vårt trapphus. Jag har haft tvättstugan på förmiddagen och rört mig upp och ner i huset. Vi bor på sex trappor och tvättstugan är i bottenvåningen. Lite grann har jag varit ute, på gården, balkongen och en promenad till affären. Det fick räcka idag.

Jag har alltid känt mig ambivalent inför att vara inomhus när det är fint väder ute. Särskilt när det är över 22-25 grader varmt. Då gillar jag ofta att hålla mig i skuggan eller inomhus, även om jag också solar emellanåt.

När jag var liten älskade jag att läsa böcker. På landet under sommarlovet kände jag mig mera ostörd inomhus. Den känslan kommer lätt tillbaka när det är varmt och jag inte har några tider att passa. Fast nu börjar det bli dags att laga middag!


#blogg100

Indisponibel bloggare

Något i mitt system skapar huvudvärk och illamående nu framåt kvällen. Kan det vara något jag ätit? Jag skulle ha träffat en gammal kompis, som nyss flyttat. Jag såg fram mot att se hur hon har det. Det får bli en annan gång. Och bloggen då? Nu är det bara en vecka kvar på utmaningen att skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar! Dagens blogginlägg får bli så här kort – vad gör man? Och avslutas med en förhoppning om att jag mår bättre imorgon.

#blogg100

Digital närvaro eller frånvaro?

Uppdatering 20170912:

När jag lade ner min firma vid årsskiftet 2016-17 släckte jag också hemsidan jag skriver om här. 

Än så länge får inlägget ligga kvar som ett minne.

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100