Now

There is no now, but here.

Annonser

Meditation för klimatet

Ikväll satt jag tillsammans med en grupp andra kvinnor och mediterade mitt på Sergels Torg. En gammal vän från förr hade bjudit in mig till evenemanget via Facebook. Att vi bara var kvinnor var kanske en slump. Eller?
Så här stod det i inbjudan:

”Kloka beslut tas inte i farten, vi behöver stanna upp. Därför väljer vi att stå upp för miljön genom att sätta oss ner i meditation. 

I juni ska Sveriges regering fatta ett avgörande beslut. Antingen går de med på försäljningen av statliga Vattenfalls brunkolsgruvor, eller så beslutar de att behålla gruvorna för att fasa ut verksamheten. 

Vid försäljning tas kolet upp och klimatet är i fara. Att istället behålla gruvorna och låta kolet ligga kvar är nu det största och viktigaste Sverige kan göra för klimatet. 

Vi samlas utanför riksdagen för att stå upp för klimatet och ge vårt stöd till politikerna att fatta ett beslut med omsorg om vår gemensamma framtid. 

Manifestationen sker i tystnad och stillhet.”

”Vi föreslår att alla tar på sig något rött, ta också gärna med ett rött, smalt tyg, t.ex. en sjal eller handduk, om du har. Vi lägger sedan tygerna som en röd linje framför oss där vi sitter, en symbol för planetens gränser som inte ska överskridas.”

Bilden ovan är från en tidigare manifestation, utanför riksdagshuset. Här är en bild från vår lilla grupp just när jag lämnat den, då några dröjde sig kvar för att småprata.

Under själva meditationen var det ingen jag kände som fotograferade, vad jag vet. Däremot stannade många förbipasserande och en del av dem fotograferade också. 

Vi satt i tjugofem minuter. Det var märkligt hur stilla och glädjefyllt jag kunde uppleva Sergels Torg en fredagkväll. Jag hoppas nu att vår inbjudan till mer medvetet närvarande politiska beslut om klimatet når fram. Låt kolet ligga!

#blogg100

Digital närvaro eller frånvaro?

Uppdatering 20170912:

När jag lade ner min firma vid årsskiftet 2016-17 släckte jag också hemsidan jag skriver om här. 

Än så länge får inlägget ligga kvar som ett minne.

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Kvällens TV-tips

En TV-serie som vi tittar på hemma hos oss, är Grace och Frankie. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa, så man kan lätt se flera i rad, när andan faller på, som ikväll.

Säsong två har nyligen kommit på Netflix. Det är kul att se när två kvinnor i sjuttioårsåldern; Jane Fonda, som spelar Grace och Lily Tomlin, som spelar Frankie, får ta så mycket plats i rutan. Deras karaktärer går igenom en hel del under seriens gång och det är ömsom roligt, ömsom mer dramatiskt. 

Serien Vänners skapare, veteranerna Marta Kauffman och Howard J. Morris, står bakom manuset, läser jag på nätet. Mycket av historien i första säsongen byggde på förvecklingar, som uppstår när Grace och Frankies äkta män kommer ut som ett homosexuellt kärlekspar, i det allra första avsnittet.

 Nu i andra säsongen fördjupas alla bihistorier och vi får följa fler olika karaktärers öden. Hemma hos oss har vi inte tröttnat än. Så det är tur att det än så länge finns fler avsnitt kvar, som vi kan se en annan dag.

#blogg100

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Iscensättning

Har du hört talas om Instagram-husbands? När samlivet inriktas på att hitta bilder som passar att visa upp på kontot. Som här: http://instagramhusband.tumblr och här https://youtu.be/fFzKi-o4rHw

I min iver att kommunicera i alla möjliga (och snudd på omöjliga) medier, började jag tidigt att lägga upp foton på nätet. Innan smartphones slog igenom på bred front, hade jag en mobiltelefon från Sharp, som – just då jag köpte den – gav bäst bildkvalitet av alla mobilkameror på marknaden. I början höll jag mig mest till semesterbilder, kanske en och annan blomma. Motiven utökades efterhand till mer vardagliga situationer. Så småningom har mobilen börjat komma fram hela tiden. Nästan vilken aktivitet som helst kan helt plötsligt börja styras av bildvinklar och ljus. Det blir störande till slut, både för ”modeller” och ”fotograf” om hela livet ska iscensättas på det viset. Jag tränar därför på att avstå från att göra det för ofta.

Å andra sidan gillar vi båda att fotografera och att titta på bilder. Bilden nedan tog jag i den japanska trädgården i Springfield, Missouri, för ganska exakt fem år sedan. Den får bli dagens avrundning.


#blogg100