Digital närvaro eller frånvaro?

Uppdatering 20170912:

När jag lade ner min firma vid årsskiftet 2016-17 släckte jag också hemsidan jag skriver om här. 

Än så länge får inlägget ligga kvar som ett minne.

Jo. Jag har en ”professionell” hemsida. Alltså mitt företag har en hemsida. Jag använder One.com, på rekommendation av en ung släkting i IT-branschen. Hemsidan har inte uppdaterats på ett tag. En gammal blogg låg där och skvalpade. Lite pinsamt. Det hade först med en föråldrad version av Safari på hemdatorn att göra, som inte ville öppna kontrollpanelen på mitt One- konto. Sen handlade bara om en känsla av olust inför hela projektet. Nu har jag börjat med uppdateringen i alla fall. En del radavstånd och annan layout är jag inte nöjd med än. Programmet jag editerar i hänger sig ibland. Och min släkting kunde inte råda mig när jag frågade om jag skulle lägga till WordPress ”med ett klick”. Kanske skulle innehållet i nuvarande hemsida raderas. Så det får vänta.

Bortse gärna från några små skönhetsfel och var välkommen in: http://www.sekito.se/

#blogg100

Annonser

Kvällens TV-tips

En TV-serie som vi tittar på hemma hos oss, är Grace och Frankie. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa, så man kan lätt se flera i rad, när andan faller på, som ikväll.

Säsong två har nyligen kommit på Netflix. Det är kul att se när två kvinnor i sjuttioårsåldern; Jane Fonda, som spelar Grace och Lily Tomlin, som spelar Frankie, får ta så mycket plats i rutan. Deras karaktärer går igenom en hel del under seriens gång och det är ömsom roligt, ömsom mer dramatiskt. 

Serien Vänners skapare, veteranerna Marta Kauffman och Howard J. Morris, står bakom manuset, läser jag på nätet. Mycket av historien i första säsongen byggde på förvecklingar, som uppstår när Grace och Frankies äkta män kommer ut som ett homosexuellt kärlekspar, i det allra första avsnittet.

 Nu i andra säsongen fördjupas alla bihistorier och vi får följa fler olika karaktärers öden. Hemma hos oss har vi inte tröttnat än. Så det är tur att det än så länge finns fler avsnitt kvar, som vi kan se en annan dag.

#blogg100

Styrkan hos en ros


Idag har jag firat min mamma på Mors dag, i sällskap av en syster, min man och en vuxen systerdotter. Och nu påminns jag om en strof ur en sång: Miten och Deva Premal, de som jag hörde sjunga i fredags, gav  1996 ut albumet Strength of A Rose. https://open.spotify.com/album/2oYa70GgGOLLSGLwREb1oE 

Jag minns inte längre i vilken form jag hade albumet, om det var på CD eller kasettband (!). Däremot minns jag hur låtarna på albumet gav mig styrka och mod att välja nya vägar i livet. 

I samma veva sökte jag in till sjukgymnastprogrammet och bytte yrkesbana. Under den resan fick jag ofta försöka vara mamma åt mig själv, för att orka. Jag var ensamstående utan barn och mina vänner var inne på helt andra saker. 

Att bli student igen (och på ett yrkesinriktat program) vid 35+ är inte helt enkelt. I sjukgymnast-programmet är det dessutom så mycket fokus på kroppen, även studenternas egna kroppar.

Jag behövde all självmedkänsla jag kunde uppbringa under de där åren. Musik och meditation hjälpte mig att hitta min egen inre moderlighet.

En av kvalitéerna i att vara kvinna och mamma, handlar både om styrka och mjukhet, som hos rosorna.

Att ge efter och samtidigt fortsätta veckla ut kronbladen. Låta dofterna släppas fria.

#blogg100

En annorlunda kväll

Den här kvällen tillbringade jag på mässan i Älvsjö, tillsammans med Mark Levengood och runt 700 andra inbjudna medlemmar i Hyresgästföreningen. Det var LH-gala för första gången. LH står för  lokal hyresgästförening. I region Stockholm finns närmare 400 sådana. Min man är sekreterare i vår lokala förening. Jag är suppleant i styrelsen. När inbjudan till galan kom, riktad till förtroendevalda, var jag först tveksam. Jag ifrågasatte både om jag tillhörde rätt målgrupp och själva meningen med galan. Nu efteråt känner jag annorlunda. Det var en varm stämning och blandad publik. Vi serverades middag och det fanns dessutom två barer. Vid bordet där jag satt, började vi prata med varandra om demokrati i stort och hur det är att delta i föreningsarbete.


Pris i form av pengar, diplom och blommor delades ut under kvällen till eldsjälar och kämpar, mångfaldsarbete, ungdoms- och seniorverksamheter. Regionens föreningar hade fått tipsa om värdiga vinnare av priserna. Det var rörande att se pristagarna, som  uttryckte sin glädje och tacksamhet på scenen. En del av mig som känt uppgivenhet och cynism inför möjligheterna att kunna påverka, fick nytt hopp och styrka av den här kvällen. Det var också fint att se och höra det här gänget sjunga ”Du gamla, du fria”: https://youtu.be/QgKUYs9RS3E Och att se Love Antell och Caroline af Ugglas uppträda. Av henne fick vi dessutom lära oss lite sångteknik, bli en kör och sjunga ”Sånt är livet”. Allra sist blev det disco. En rolig kväll!

#blogg100

Music and lights

Konserhuset var nästan fullt ikväll. Vi, runt 1500 personer, sjöng med, lyssnade på och hänfördes av Deva Premal, Miten, Manose och Rishi. Sånger om fred, om kärlek, om floder och om ljus. Många i publiken kan sångerna sen tidigare. Alla har möjlighet att följa med i texterna som projiceras på väggen bakom scenen. Ett bodhi-träd dekorerar scenens back-drop. Med varierat ljus uppstår olika stämningar i lokalen. Ibland uppmanas alla män att sjunga med, ibland alla kvinnor, ibland sjunger vi tillsammans…

Musik ska inte beskrivas utan upplevas. Här är från en annan konsert:

https://youtu.be/sX9miKjuUns

Och här är från kvällens:​


En till, en när bara männen sjunger:​


Vill du ha mer, gå in på http://devapremalmiten.com/

#blogg100

I bastun på Urban Om

En sån här regnig dag är det inte bara meditationsövningen som lockar mig att gå till yogastudion. Bastun och duschrummet på Urban Om, när det är lite glesare befolkat, t.ex innan kl sju på kvällen, värmer själen. I omklädningsrummet för damer finns fina detaljer, som en speciell bassäng att tvätta fötterna i om det behövs, innan övandet. En bild på Kali, den kraftfulla och mystiska gudinnan, som dansar grensle över en liggande man. Bilden får en gullig prägling av att bakgrunden är rosa och mannen så knubbig. Spegeln har snidade träblommor i ramen.
Det finns hudkräm att smörja in sig med och tavlor med tänkvärda citat att begrunda. 

Jag funderar ibland över kroppsidealen och ungdomskulten i modern yoga. Den sista bilden från omklädningsrummet är en skön motvikt.

#blogg100

Konst på café i regn

Nej, jag hade inte missat tåget. Jag var hungrig och befann mig mitt emellan dagens två besöksmål i Uppsala. Det regnade.

Höganäsparken och kolonilotterna där, ligger alldeles intill min mammas äldreboende. Hos henne hade jag först hämtat nycklar, efter en regnig promenad från stationen. Tur att jag tog paraply!

Broströms café ligger alldeles bakom järnvägsstationen i Uppsala. Den passerade jag igen på väg till mammas gamla lägenhet. Hon hade bett mig hämta lite grejer. Innan jag gick vidare till lägenheten var det dags för lunchpaus. Jag visste att det kunde bli svårt att försöka hitta det hon ville ha bland alla hennes saker. Så jag behövde energi inför jobbet.

”My body is my party” stod det på en av tavlorna inne på caféet. Jag festade med dagens fisksoppa, sallad och rostat surdegsbröd. Kaffet smakade bra. Konsten inne på caféet brukar variera. Lamporna med skärmar av gamla kartor har hängt där ett bra tag. Jag gillar dom. Vad sägs?

 Och här är den utställande konstnärens presentation:

Tack vare den välmatade pausen orkade jag mycket: Leta upp en hel del grejor. Ge upp hoppet om att hitta allt (brukar vara det svåraste).Ta det jag hittat till mamma på boendet. Delta i anhörigträff med underhållning & information. Och visa mamma grejorna, sitta på sängkanten hos henne när hon lagt sig, innan det var dags för hennes kvällsmedicin.

My body is my party? Yes, please!

#blogg100

Läs poesi!

 Ikväll är jag ganska trött efter två intensiva arbetsdagar. Jag undrar vad jag ska blogga om. Så tittar jag i min bokhylla och ser en gammal favorit från förr: Ann Smith’s Sinnlighetens tecken. I hennes dikter hittade jag som tonåring ord för mina känslor. Värmen och närvaron i njutningsfulla beskrivningar av möten mellan människor i hennes dikter, hjälpte mig att våga leva lite mer. Att läsa dem piggar upp!

Bokomslaget i svart och rött.

Ännu en dikt ur boken…

#blogg100

Arbete i en oas

Ordet arbete kan framkalla så många associationer. Idag hörde jag det beskrivas som en oas. Och platsen där jag arbetar ligger verkligen inbäddad i grönskande träd och blomster; just som en oas. 

Av en mästare på meditation, hörde jag för länge sedan arbete beskrivas: Han kallade det först och främst ”en förevändning för att vara tillsammans”. 

I arbetet organiserar vi utbyte av hjälp, stöd och erfarenheter. Vi delar glädje och sorg; smärta och njutning; nytta och nöje. Det kallas tjänster och ibland varor eller produkter. Långt innan det fanns pengar eller branscher, arbetade mänskligheten.

Frågan är hur de första människorna delade upp sina sysslor. De gjorde det nog inte på samma sätt som vi, i alla fall. Kanske gladdes de åt vad de kunde åstadkomma, kanske deras mödor skapade oaser?

Och kanske är arbetet vi utför idag en fortsättning på deras skaparkraft?

#blogg100

Söndagkväll betyder återvinning

Det slår aldrig fel. Om jag går till återvinningsstationen på söndagkvällen är där fullt av andra personer. Det verkar vara en vanlig ritual att avsluta helgen med en promenad hit. En liten meditation över livets kretslopp.

En av de andra damerna som slänger plastburkar hävdar att de kommer att brännas upp. Hon påstår att det bara är för syns skull som det finns särskilda kärl för plasten. Det stämmer inte och jag försöker förklara det för henne, utan att riktigt veta om hon lyssnar. För den läsare som vill veta mer kanske den här länken är intressant:http://www.xn--tervinningstockholm-zwb.se/atervinningsprocessen/atervinning-av-plast/

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Just därför går jag ett extra varv runt kvarteret på väg hem från återvinningen och fyller näsborrarna med syrendoft. Ah!