Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.

Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:

GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet 
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning; 

gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot; 

gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker; 

gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp; 

gud är evigheternas stående vatten; 

gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska; 

gud är insekternas myriader och rosornas extas; 

gud är en tom gunga mellan intet och alltet; 

gud är ett fängelse för alla fria själar; 

gud är en harpa för den starkaste vredens hand; 

gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!

#blogg100

Annonser

En reaktion på ”Edit, mamma, Gud och jag

  1. Fast det var visst den här dikten mamma menade:
    Det finns ingen som har

    Det finns ingen som har tid i världen
    än Gud allena.
    Och därför komma alla blommor till Honom
    och den sista bland myror.

    Förgätmigejen ber Honom om högre glans
    i sina blå ögon
    och myran ber honom om större kraft
    att fatta strået.
    Och bina be honom om starkare segersång
    bland purpurröda rosor.

    Och Gud är med i alla sammanhang.
    När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
    och katten sin matmor.
    Det var en stor glädje för dem båda
    men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
    och velat dem denna underbara vänskap
    i fjorton år.

    Och under tiden flög en rödstjärt ur rönnen vid brunnen
    glad att Gud ej låtit den falla i jägarens klor.
    Men en liten mask såg i en dunkel dröm
    att månskäran klöv hans väsen i två delar:
    den ena var intet,
    den andra var allting och Gud själv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s