Äntligen har jag hittat till stranden. Efter frukosten imorse när jag kollade vykort i hotellets Gift shop, undrade innehavaren vad jag gjorde där. Varför var jag inte redan på stranden, när jag nu var i Florida? Han var själv tydligt solbränd, med glimten i ögat. Hotellet har en pool för all del, men Atlanten är en annan sak. Så jag tog bussen över bron och några hållplatser bort, i sällskap med en pojke i fyraårsåldern och hans mamma. De visade var jag skulle gå av och hur jag sen kunde komma hem med samma buss om jag ville. Pojken och hans mamma skulle till en lekplats intill. Jag gick ner på sanden invid vattnet och sparkade av mig skorna. Att bada kändes för stort än. Jag hade inte ens haft baddräkt med mig, när jag gick till busshållplatsen. Att gå barfota i capribyxor på sandstranden med vinden i håret och låta vågorna skölja över fötterna var tillräckligt härligt. Och palmerna var just så exotiska, som bara palmer kan vara. De fick mig att tänka på en granne hemma i Sverige, som bad mig hälsa just palmerna, när jag nu skulle åka till Florida. Hälsningen är framförd.

#Blogg100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s