Edit, mamma, Gud och jag

  
 Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.

Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:

GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet 
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning; 

gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot; 

gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker; 

gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp; 

gud är evigheternas stående vatten; 

gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska; 

gud är insekternas myriader och rosornas extas; 

gud är en tom gunga mellan intet och alltet; 

gud är ett fängelse för alla fria själar; 

gud är en harpa för den starkaste vredens hand; 

gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!

#blogg100

Annonser

Tillbaka i vardagen

  Efter en resa är min tvättkorg oftast full. Så även denna gång och tvättstugan fick besök under några timmar. Hushållsarbete har en lugnande effekt på mig. Upprepningen av arbetsmoment och den intima känslan av att vårda mina tillhörigheter känns behagliga. De som hävdar att vi älskar våra saker för mycket, har missförstått något, tror jag.

Det är inte kärleken till sakerna som är problemet. Istället är det begäret efter fler och nya saker eller rädslan att förlora dem vi äger,  som skapar svårigheter. Kärlek kan riktas åt alla håll, både mot levande varelser och döda ting. Överallt där kärleken får ta plats, skapas skönhet och ordning. Så och i tvättstugan.

#blogg100

Hem, ljuva hem

  Allt är konstigt nog sig ganska likt här hemma. Påskkaktusen blommar, som för att hälsa oss välkomna. Vi landade för bortåt sju timmar sen. Det regnade. En trevlig och pratsam sikh körde taxin vi åkte från Arlanda, så den delen av resan gick fort. Uppackningen bestod mest av att ösa smutsiga kläder i tvättkorgen. Väskorna är redan tillbaka i vindsförrådet och vi har kollat posten. Sen gick vi varsin liten promenad, duschade och kröp ner i sängen för att försöka ta igen lite sömn. Nu lagar maken middag och jag skriver de här raderna. Min hjärna känns lite seg. Den behöver ytterligare någon dag att ställa om. Det är både vemodigt och skönt att vara hemma igen.
#blogg100

Frimärksjakt

   Det var inte så lätt som jag trodde att skicka vykorten. Jag hade bara frankerat ungefär hälften. I affären på hotellet där vi bodde i Ft Lauderdale hade de helt slut på frimärken.   Vi checkade ut och gav oss iväg till flygplatsen med vår hyrbil. Jag trodde att det fanns frimärken i någon affär på själva flygplatsen, men det var slut överallt. Även i affärerna på flygplatsen O’Hare, här i Chicago, blev det nobben när jag frågade. Jag fick ett ryck och tog mig till Hilton O’Hare vid terminal 2. Där hade jag bott på hitresan. Bingo! Jag kunde både köpa resterande frimärken och få vykorten skickade via deras frontdesk. Och hade något att sysselsätta mig med under de närmare fem timmarna innan anslutande flyg hem till Stockholm.

#blogg100

Skriva vykort

  Vi envisas med att skriva och skicka vykort, när vi är på semester. En del av mottagarna, som mamma, använder varken mobiltelefon, e-post eller digitala sociala medier. Andra uppskattar ändå att få något handfast i brevlådan. Det har blivit svårare att få tag i vykort och särskilt frimärken i rätt valör. Så det är lite av en utmaning, som vi tar med glädje. Spoilervarning nu, i slutklämmen, för dig som brukar få vykort av oss: Att vi kommit in i semesterstämning märktes, när maken daterade ett av korten med juli istället för mars…
#blogg100

Djur i det vilda

  Vi är i Everglades nationalpark. Här finns vidsträckta vidder med gräs, skogar med cypress, palmer och andra tropiska växter. Vi har kört söderut, in via den östra infarten till parken, på inrådan av information vi läst oss till innan. Nu promenerar vi i den fuktiga hettan på anlagda stigar. Små grupper av andra turister går bakom och framför oss. När vi går inne i skogen, får vi en stund ha stigen för oss själva. Där får vi en första skymt av en liten alligator, på långt håll. Senare ser vi flera stycken större individer, som slött vilar alldeles intill spången genom våtmarkerna. Sköldpaddor, fiskar, ödlor, en orm och massor av olika sorters fåglar, får vi också se under vår dag i vildmarken. 

#blogg100

Tropiskt väder

 Idag är första dagen som vi har gemensam semester. Maken var på konferens måndag-torsdag. Han firade sin ledighet med att avstå från att raka sig och att promenera med bar överkropp. Här är han förevigad under en blommande bougainvilla. Annars trivs han bättre på tempererade breddgrader. Vädret var riktigt tryckande under morgonen och förmiddagen. Nu på eftermiddagen har vi hört rejäla åskknallar och sett blixtar över havet. Turisterna är inte lättskrämda och stranden har knappt varit tom, trots vädret.

#blogg100

Poolside

  Igår flyttade jag alla våra saker från ett hotellrum till ett annat. Vårt förra låg mot den rejält trafikerade gatan och på andra våningen, med palmer precis framför fönstret. Charmigt, men mörkt och bullrigt. Bilden visar utsikten från vårt nya rum på åttonde våningen. Jag vågade mig också på att ligga vid poolen för första gången i förmiddags. Min vita hud lyste i stark kontrast mot den svarta baddräkt med ben, som jag köpte inför resan. Jag hann inte ligga där länge innan några regndroppar fick mig att gå in igen. Det var ändå dags för lunch…
#blogg100

Palmer längs sandstrand

     
Äntligen har jag hittat till stranden. Efter frukosten imorse när jag kollade vykort i hotellets Gift shop, undrade innehavaren vad jag gjorde där. Varför var jag inte redan på stranden, när jag nu var i Florida? Han var själv tydligt solbränd, med glimten i ögat. Hotellet har en pool för all del, men Atlanten är en annan sak. Så jag tog bussen över bron och några hållplatser bort, i sällskap med en pojke i fyraårsåldern och hans mamma. De visade var jag skulle gå av och hur jag sen kunde komma hem med samma buss om jag ville. Pojken och hans mamma skulle till en lekplats intill. Jag gick ner på sanden invid vattnet och sparkade av mig skorna. Att bada kändes för stort än. Jag hade inte ens haft baddräkt med mig, när jag gick till busshållplatsen. Att gå barfota i capribyxor på sandstranden med vinden i håret och låta vågorna skölja över fötterna var tillräckligt härligt. Och palmerna var just så exotiska, som bara palmer kan vara. De fick mig att tänka på en granne hemma i Sverige, som bad mig hälsa just palmerna, när jag nu skulle åka till Florida. Hälsningen är framförd.

#Blogg100

Jetlag i Florida

  Jag är framme efter en lång resa. På vägen hit har jag rört mig bland mängder av människor och i bullriga miljöer. Det är varmt här i Fort Lauderdale och mycket trafik överallt. Efter incheckning på hotellet åt vi lunch och gick en promenad. Jag lämnade min man vid hans konferenscenter och fortsatte ensam. När jag hittade en skuggig och folktom plats nere vid hamnen, kändes den nästan som en sorts helgedom. Jag satt en stund på en bänk intill väggen på huset och tog den här bilden.

#blogg100